Vad tyckte Gripenbergs hundar om Borgå?
Diktarhemmet Penningslukande vit elefant, dödskyss åt kreativiteten, inspirerande tjänstebostad, pensionärsidyll, kulturminnesmärke – byggmästare Flensborgs villa i Borgå har hyst sju författare och mångahanda känslor, öden och gärningar sedan den 1923 bl
Christer Kihlman har flyttat ut från Diktarhemmet i Borgå. Det skyddade huset skall försiktigt renoveras och nästa hedersboende vaskas fram bland förtjänta finlandssvenska författare. Men vem var Hjalmar Procopé som var den första av dem, vad tyckte Bertel Gripenbergs jakthundar om Borgå, och hur hade Rolf Lagerborg lyckats bli gift? Välkommen på litteraturhistoriskt besök i ett hus där vissa haft spelrum för tanken och lätt att andas, andra inte.
I maj flyttade Christer Kihlman ut från Diktarhemmet i Borgå. Han var nummer sju bland de författare som bebott hemmet sedan det donerades av förläggaren Holger Schildt och hans maka Matilda (f. Schaupp) att användas som författarbostad, och han bodde här i 24 år. Nu skall villan renoveras med lätt hand av ägaren Svenska litteratursällskapet. Sen ska en arbetsgrupp utse nästa diktare som erbjuds gratis boende i hedersbostaden.
Elsa von Born skrev 1946 i sin bok Det levande Borgå om villan som uppfördes 1764 av fortifikationsbyggmästaren Gotthard Flensborg: ”Den gör intryck av att vara skulpterad in i klippan, följande det tvära stupet åt – ett lågt envåningshus mot gatan och tre våningar högt mot gårdssidan.” Hon stiger in och tjusas av den herrgårdslika salen: ”Den fria utsikten ger tanken spelrum, bröstet vidd att andas och ögat fröjd att följa dagens färgspel och årstidernas växlingar.”
En junidag guidar kanslichef Jonas Lång och fastighetschef Hans Wiljanen runt mig och några andra journalister i huset. Tjusas gör också jag. Utsikten mot husets baksida, över trädgård och hustak ner mot ån, är intagande. Och faktiskt, man kan andas här – inget tyder på problem med inomhusluften, konstaterar en luttrad villaägare i sällskapet. Husets 275 kvadratmetrar i tre plan ter sig vänliga och omslutande, inte avskräckande. Här kan rymmas en stor familj, men inte heller den ensamma behöver drabbas av agorafobi. Man ska ha viga knän, förstås, med köket längst ner och sovrummen högst upp i tre våningar. Exteriören och rumsdispositionen är skyddade av Museiverket, dem kan man inte ändra på.
De två senaste hedersboende, Lars Huldén (1926–1916) och Christer Kihlman (1930–) minns ni. Huldéns sista bok utkom i fjol, och två av Kihlmans paradverk, Se upp, salige! (1960) och Människan som skalv (1971) kom i nyutgåvor för bara några år sedan. Minnet av Huldéns före
här finns den lördagsro en själ behöver / när veckans alla stormar äro över
Hjalmar Procopé
gångare Rabbe Enckell (1903–1974) har hållits levande inte minst genom biografin som psykoanalytikern Mikael Enckell ägnat sin far (Under beständighetens stjärna, dess ljus lyse! och Öppningen i taket).
Men de fyra som bodde där före dem kan man också göra sig föreställningar om – och läsa, medan man väntar på att Litteratursällskapets arbetsgrupp tillsatt för ändamålet raggar upp nästa ”hedersanställda favorit”. (En brant summering av deras meriter under rubriken ”Vacker vers, vass debatt” på nästa uppslag)
En vit elefant
En gåva som Diktarhemmet kan vara underbar, men också kännas som en vit elefant; helig, hedrande, omöjlig att göra sig av med och dyr i drift. Så sent som år 2000 donerade Författareföreningen Diktarhemmet till Svenska litteratursällskapet, som har ”mera muskler” (läs: pengar) att förvalta det. Sedan dess har Författareföreningens finanser – av olika orsaker, ingalunda bara för att den vita elefanten avyttrats – förbättrats betydligt, och pengarna delas ut som arbetsstipendier för att säkra återväxten av finlandssvensk litteratur.
Litteratursällskapet övertog också kostnaderna för husets uppvärmning. Att hålla ett trevåningars stenhus varmt året runt handlar inte om småpengar, påpekar en som växte upp i huset på den tiden då hedersförfattaren själv skulle stå för oljan. Det här är i hjärtat av gamla Borgå, elkapaciteten räcker inte för centralvärme och stora grävarbeten för jordvärme eller liknande är inte att tänka på, så huset kommer också i framtiden att hållas varmt med olja.
Men husets skönhet och behag kan inte – ens när man har råd att elda – garantera dem som bor där ett lyckligt och harmoniskt liv, som vi snart skall se när vi går närmare in på dem som bott här tidigare.
Lördagsro och familjehelvete
När makarna Schildt 1921 donerade sitt hem i Borgå till Finlands svenska författareförening att användas som hedersbostad för finlandssvenska författare med något slags diktarfurstenimbus, stipulerade de att den första som så skulle hedras var skalden Hjalmar Procopé.
Procopé fick, som han själv utryckte saken, ”spoliera” alla pengar han fått när han sålde sin egen Kervovilla på upprustningen av Diktarhemmet. Dessutom åthutades han av de lokala myndigheterna för