Våra sommaräventyrare framme vid etapp 5

Ett ensamt ljus lyser på toppen av Kehlstein. Det gråa, karga berget ter sig avskräckande när jag låter den iskalla morgonduschen strila över ryggen i alpinhotell Stoll’s trädgård. Ljuset kommer från Hitlers Örnnäste som fortfarande vakar över Berchtesgad

– Ohhh ....

Turisterna i den röda specialkonstruerade bussen tittar ner över stupet i hårnålskurvan med en blandning av skräck och förtjusning. Vägen slingrar sig brant mot den sista avsatsen innan vi når den omtalade hissen i schaktet som skall föra oss den sista biten upp till Örnnästet på 1 800 meters höjd.

– Är det säkert att Kehlsteinhaus är samma hus som Adolf Hitler och Eva Braun vistades i, hör jag bänkgrannen fråga sin hustru.

Samma fråga har sysselsatt mig det senaste dygnet. Myterna om Örnnästet är många, men i dag ska vi väl få veta sanningen.

Vägen från Bratislava i Slovakien har fört oss genom ett måleriskt vackert Österrike mot Salzburg och in i tyska Bayern till Schönau am Königssee. Som motvikt till alla sina dåliga egenskaper måste Hitler ha haft ett estetiskt öga. Han förälskade sig i den här trakten och drömde om att få styra Tyskland – och världen – härifrån.

Hitlers högra hand, hans privatsekreterare Martin Bormann fick uppdraget att leda byggandet av Örnnästet år 1937. Det skulle stå leveransklart till Führern på hans femtioårsdag den 20 april 1939, men det byggdes inte som en överraskningsgåva åt Hitler, vilket ofta hävdas.

Bormann löste in över sjuhundra hektar markområden. De som inte avstod sina gårdar frivilligt gjorde det efter påtryckning. Närmaste grannen alpinhotellet Zum Türkens ägare internerades på ett koncentrationsläger för ett par veckor. Efter det var han mogen att skriva på köpebrevet med Bormann. Zum Türken står kvar och tar emot gäster än i dag. Femtio meter ifrån kan man skönja ruinerna av Hitlers sommarställe Berghof, som hade byggts på Kehlsteins lägre sluttningar.

Mussolini hjälpte till

Örnnästet på klipputsprånget på Kehlsteins topp var alla tiders byggnadstekniska utmaning och skulle bli någonting alldeles extra. Tidtabellen var knapp och projektets karaktär unikt.

Hitlers italienska kollega, diktatorn Mussolini, ställde upp med 3 000 man som var specialiserade på vägbyggen i bergen. Under fruktansvärda umbärande byggdes serpentinvägen upp mot toppen dag och natt, nästan för hand. Här utnyttjades inga slavarbetare, alla var högt betalda yrkesmän. Tolv man dog under byggprojektet.

Huset stod klart redan 1938, i god tid före femtioårsdagen.

Vägen är bara 6,5 kilometer lång men har en höjdskillnad på hela 700 meter och passerar fem tunnlar.

De fem bussarna som för oss upp har specialkonstruerade motorer och bromsar för att klara påfrestningarna.

Från bussen går vi in genom en välvd granitport, med tunga metalldörrar. Innanför ligger den svagt upplysta tunneln som för oss till den luxuösa hissen. Kondensvattnet glittrar som svettpärlor på granitväggarna som skapar en olycksbådande och kuslig stämning.

Hissen sväljer ett tjugotal turister åt gången. Tak och väggar är klädda i skinande mässingsplåtar.

– Den här är original, säger hissskötaren när han ser att jag tittar på den svarta bakelittelefonen på hissväggen.

Längs väggarna står de uppfällda grönklädda sätena som stod till Tredje rikets härskare och hans gästers förfogande. Om de någonsin använts är osäkert. Resan genom det 124 meter djupa schaktet tar mindre än trettio sekunder.

Hitler, som led av klaustrofobi, besökte Kehlsteinhaus bara sjutton gånger. Det var Eva Braun som utnyttjade huset.

Det är tyvärr strängt fotograferingsförbud i hissen.

När vi kliver ur står vi mitt i Kehlsteinhaus. Här är allt, så när som på möblemanget, exakt som det var när Hitler och Eva Braun lämnade huset för sista gången. Det bastanta stenhuset besparades i de allierades bombningar 1945. Samma bombningar som förstörde bland annat sommarresidenset Berghof.

Tanken bakom Örnnästet var, förutom att det var ett extraordinärt byggprojekt som bevisade Tredje rikets överlägsenhet, att det skulle fungera som ett ”tehus” för Hitler och hans höga gäster. I praktiken var hans utländska gäster få.

Dödsdömd brudgum

Ett av de stora partajen här uppe var bröllopsfesten då Eva Brauns syster Gretl gifte sig med SS-officeren Hermann Fegelein i juni 1944. Bara ett knappt år senare, den 29 maj 1945, gav Hitler order om att Fegelein skulle skjutas för desertering. Han hade påträffats i civila kläder med ett schweiziskt pass. Dagen efter ordern begick Hitler och Eva Braun självmord.

Att döma av foton som tagits från bland annat bröllopsfesten är huset intakt. Den stora öppna spisen i vinröd marmor, som Mussolini hade donerat, syns på samma bild där Eva Braun och Hermann Fegelein dansar. Spisen står kvar än i dag. Den stora mat- och festsalen är nu allmän restaurang. Samma träpaneler pryder väggarna som under Hitlers tid.

Kehlsteinhaus är veterligen den enda byggnad med beröring till Hitlers privatperson, som har sparats för eftervärlden. Berghofs ruiner sprängdes 1952 för att det inte skulle bli en kultplats för nazisympatisörer. På samma sätt gjorde man med de andra nazistledarnas sommarvisten i närheten.

Delstaten Bayern beslöt spara Kehlsteinhaus och stället har blivit en turistattraktion vars intäkter bekostar en del av ortens social- och hälsovård.

Upp till tretusen personer besöker huset dagligen sommartid. På vintern är anläggningen stängd på grund av lavinfaran.

När man på toppen ovanför klipputsprånget där Kehlsteinhaus står blickar ut över dalen ser man till Salzburg och långt, långt vidare.

Enligt broschyren upp till tvåhundra kilometer, en klar dag som denna.

Då känner sig människan väldigt liten eller väldigt stor, beroende på hur man är funtad.

Det är väl ingen tvekan om hur husets förra herre kände sig när han stod här på altanen.

När vi står i kö för att komma ner med hissen tittar två korpar nyfiket fram bakom skorstenen.

Är det Eva och Adolf som betraktar oss?

Som motvikt till alla sina dåliga egenskaper måste Hitler ha haft ett estetiskt öga. Han förälskade sig i den här trakten och drömde om att få styra Tyskland – och världen – härifrån.