Pyramider kan vara olika

Frankrikes president Emmanuel Macrons parti tog en överlägsen seger i parlamentsvalet. Men kan man kalla det demokrati när färre än hälften av de röstberättigade utnyttjade sin röst? Valtrötthet, lydde en av förklaringarna. Besvikelse på politiken, resignation, var en annan.

Gladast blev man egentligen över de väljare som hamnade framför tv-kamerorna och sade att de av princip röstade på något annat parti. ”Inte bra att makten är koncentrerad”, sade visst någon.

Och vips var tanken där.

●●I sitt minnestal vid president Mauno Koivistos begravning citerade president Sauli Niinistö sin företrädare som ska ha sagt så här:

”Jag anser att det är tryggast att pyramiden vilar på sin bas, inte på sin spets: det är bäst att ingen större makt står i endast en persons händer, det är bättre att det för stora beslut som gäller hela riket behövs fler än en persons åsikt.”

Uttalandet ska ses i den process som Koivisto inledde och som ledde till att presidentens makt inskränktes och parlamentets makt ökade.

Men hur ser pyramiden ut i Frankrike om bara hälften röstar och en övervägande majoritet av denna halva är anhängare av segraren i presidentvalet? Eller hos oss, där drygt fem miljoner människor styrs av två politiska partier och en grupp lösa åsikter som tycks variera från vecka till vecka?

●●Förr talade man med visst förakt om ”politiska broilers” och menade personer som aldrig hade haft ett vanligt jobb. Jag kan inte sätta fingret på någon exakt tidpunkt när sådana röster tystnade och utbildning och ett kliv rakt in i politiken poängterades före erfarenhet från arbetslivet. De traditionella partierna, också de som skulle representera verkstadsgolvet i samhället, förlorade kontakten med sin bas. De delade inte i dess vardag, de besökte den.

Populisterna såg sin chans: här fanns ett vakuum som kunde fyllas. För trots att allt fler i de efterkrigstida generationerna kunde skaffa sig en akademisk utbildning och få välbetalda jobb så gällde detta inte alla. Hand i hand med möjligheterna gick marginaliseringen och utslagningen, oberoende av om den var verklig eller bara upplevdes så.

Att ta till främlingsfientlighet, klädsamt invävd i uttryck som patriotism, Finland – eller Amerika – först och för fosterlandets väl var en enkel och säker väg. Där kunde man samla all oro över att mista sitt jobb, tryggheten i samhället och andra agendor, snyggt slå in det i ett politiskt budskap som sedan gick att sälja i val till grupper i samhället som upplevde att de inte kunde påverka etablissemanget.

●●Tydligen var det inte bara utslagna och marginaliserade som upplevde frustration över yrkespolitikerna. Så småningom stiger – eller dras – företagsledarna och bankirerna fram i strålkastarljuset som symboler för folk som ”vet” hur verkligheten ser ut. De är inte filosofer eller forskare, de är professionella ledare vars uppgift varken är att leka jultomte eller Frälsningsarmén, utan skaffa ägarna och sig själva vinst. Dylika förmågor utanför politiken började de politiska partierna nu snegla på. Centern hos oss som förutspåddes en snar död raggade upp sin egen ”boy-next-door”, Juha Sipilä. Republikanerna i USA ville som parti inte ha Donald Trump, och det ville inte heller de flesta amerikanska väljare – men ändå tillräckligt många för att han skulle ta steget in i Vita huset. Emmanuel Macron hade sina – korta – politiska rötter i vänstern innan han planterade om sig i en rörelse med ett säljande namn – En marche, På väg.

Trots att det borde vara uppenbart för var och en att alla dessa på sin höjd har besökt, aldrig delat ”vanliga” människors liv, får de överväldigande många röster.

De besitter nämligen en speciell styrka: de har lärt sig att använda ord och begrepp som gör att folk förstår vad de säger – eller tror att de förstår det. De kan sälja sig själva. Den färdigheten behövs ju i varje företag om man vill driva igenom sin vilja. De anställda som inte villa haka på kan man alltid göra sig av med. Ingen skyldighet att upprätthålla någon statistik över dem, inte.

Men väljare kan man inte sparka. Och ett lågt valdeltagande noteras alltid.

●●Så tillbaka till pyramiden. Men inte den pyramid som bygger på maktfördelningen mellan president, regering och riksdag, utan en pyramid där nationalförsamlingen eller riksdagen är spetsen och väljarna är basen.

Om valdeltagandet är lågt, om ett av partierna i en historiskt smal regeringsbas spricker – står pyramiden då på sin spets eller på sin bas?