Farlig framtid

När den finländska ekonomin efter en lång väntan och ömsesidiga anklagelser har börjat repa sig, är det kanske läge att fundera över hur vi talar om vår kollektiva framtid. När ekonomin växer är framtiden potentiellt ljus. När den inte gör det är framtiden definitivt mörk. Då har alla skäl att fundera över sina val av yrke, sin personliga flit, sina synder, sin pension. Ofta anses det att man ska skruva upp sitt samhälleliga bidrag (arbetstid, frivilligarbete) och skruva ner sina förväntningar i termer av personliga livsmål, levnadsstandard och social trygghet.

Det nuvarande uppsvinget påverkar kanske människors optimism när det gäller den närmaste tidens privatekonomiska utsikter i någon mån, men den har egentligen inte förändrat hur man talar om framtiden. Å ena sidan framstår det aktuella gryningsljuset som alltför blekt ännu. Å andra sidan är alla (såväl höger som vänster) överens om att inget uppsving i sig kan ta hand om arbetslösheten, försörjningsbalansen, den offentliga sektorns resursbrist och så vidare.

Dessutom står vi som känt inför förändringar som radikalt kommer att förändra våra ekonomiska betingelser. I kolumnen ”Världen förändras, är vi redo?” (HBL 5.6.2017) skriver Heidi Schauman på en gång entusiastiskt och oroligt om teknologin som förändrar våra liv och de nya jobben som blir mera empatiska, kreativa och sociala, samtidigt som allt fler riskerar att falla utanför.

Hon menar att ”de sociala strukturerna måste anpassas till ett samhälle där jobben ser annorlunda ut, där förändringen är snabb och där kanske en allt mindre skara skapar en allt större del av välfärden.” I princip kan man tolka det som att hon argumenterar för hållbara sociala strukturer, det vill säga ett samhälle som har plats för alla.

Jag fastnar ändå i formuleringen om vem som skapar välfärden. Att man skapar välfärd innebär här att man har höga inkomster som bidrar till tillväxten och att man har i princip har god skattebetalningsförmåga.

Enligt den här bilden skapas välfärden alltså inte i särskilt hög grad av dem som sköter barn, gamla och sjuka, städar, tömmer soptunnor, klipper gräs, bygger, gör konst, undervisar, tillverkar saker eller på andra alldagliga sätt upprätthåller den mänskliga världen, mot liten lön för någon annan eller utan lön för sig själv eller allmännyttan. Välfärden skapas enligt det här talesättet av dem som lyckas skapa ett tillräckligt penningflöde kring sina aktiviteter. De är då per definition välfärdsskapande, nyttiga och moraliskt berättigade till att avnjuta mer av det goda som framtidens snabba utveckling har att erbjuda.

Det här är kanske inte vad Schauman avser, men genom att tala om ”den mindre skara” som skapar mer av välfärden köper hon in sig ett tänkesätt som har konsekvenser. Hon projicerar för oss en värld där de få ”produktiva” framgångsrika ärver jorden och de andra, lågproduktiva, måste tas om hand av systemet.

Där Schauman tycks hamna i den tankefåran delvis mot sin vilja, finns det andra som ser en form av moralisk revansch i tanken om en framtid där en allt mindre del av befolkningen (de ”verkliga topparna”) får allt mer, medan den stora dumma massan dalar neråt till det som tänkaren i fråga ser som en lämplig nivå. (Paul Lillrank och Björn Wahlroos är bara två relativt högljudda förespråkare för den tankefiguren.)

Det djävulska med den här typen av framtidsresonemang är hur de kan få var och en att fundera på om man själv hör till dem som i framtidens samhälle skulle vara ”vinnare” eller ”förlorare”. Och inte minst, skulle man vara ”nyttig” eller ”onyttig”, skulle man skapa välfärd eller bara avnjuta den? Jag misstror utsagor om människors, gruppers eller verksamheters relativa nyttighet i någon allmän övergripande bemärkelse, och är vaccinerad mot alla tendenser att jämställa de facto ekonomisk framgång med någon form av personlig förtjänst och samhällsnytta. Ändå kan jag inte låta bli att bedöma mig själv och mina aktiviteter i ljuset av en mer ojämlik framtid.

Frågan ”Var skulle jag hamna?” färgas av frågan ”Vad är jag värd?”, även om jag vet att de inte är sammankopplade. Och jag kan inte tro annat än att den här effekten ofta är avsedd när antiegalitära tänkare spånar om framtiden. Målet är att jag ska misstänka att jag är ovärdig och därmed acceptera fallet. Det här är en form av maktbruk. Man kan också fråga om det inte i vissa fall är en form av verbalt våld, särskilt när det kombineras med en viss njutning i att kunna döma ut merparten av människorna (dock inte sig själva) som ”onyttiga”.

Men hur ska vi förstå den makt och det våld som ingår i sådana framtidsvisioner?

I en ansats att belysa det aktuella politiska läget i USA skriver Zachary Biondi i nättidningen Quartz (17.4.2017) om Hannah Arendts tanke om ofelbara förutsägelser. Trots att en förutsägelse i princip per definition är felbar (det kan gå annorlunda än man trott), gäller den här regeln inte för starka politiska makthavare. Deras förutsägelser kan de facto vara ofelbara, om de har makt att skapa den framtid som de ”förutsett”. Förutsägelsen är då egentligen ett sätta att uttrycka en avsikt, men utan att ta ansvar för den som avsikt. Att saker och ting sedan blev som man förutsade framstår som ett tecken på osannolik insiktsfullhet snarare än oproportionerlig makt.

Vanliga politiker och vanliga debattörer har förstås inte makten att själva skapa den framtid som de förutser eller projicerar. Men de bilder av framtiden som vi skapar i våra offentliga rum, som vi talar om och förhåller oss till, påverkar utan tvivel den framtid som vi får. Tanken om en framtid där ”allt färre skapar välfärden” eller där det är oundvikligt att vi får en ny låglönemarknad, bidrar till en framtid av större ojämlikhet samtidigt som den framtidens verbala medskapare kan luta sig tillbaka och säga att de bara förutsåg det som i vilket fall som helst skulle komma.

Därför bör vi alla iaktta en viss försiktighet när vi tänker på framtiden, och fundera på vems ofelbara förutsägelse vi bidrar till när vi talar om den.

”Enligt den här bilden skapas välfärden alltså inte i särskilt hög grad av dem som sköter barn, gamla och sjuka, städar, tömmer soptunnor, klipper gräs, bygger, gör konst, undervisar, tillverkar saker eller på andra alldagliga sätt upprätthåller den mänskliga världen, mot liten lön för någon annan eller utan lön för sig själv eller allmännyttan.” NORA HäMäLäINEN är filosof