Vacker vers, vass debatt

tre skönskrivande poeter och en skandalomsusad filosof – Diktarhemmets fyra första hedersboende var sin tids stora kulturkändisar.

Hjalmar Procopé, Bertel Gripenberg, Jarl Hemmer – i dag är de bortglömda men under sin levnad åtnjöt de en popularitet bland borgerskapet som dagens poeter bara kan drömma om. Poesin var den yppersta av genrer, den unga finlandssvenska kulturens flaggskepp. Diktarna skrev om känslor – små och stora – med begripliga ord på vackert klingande vers. Det var strofer som gjorda att avrunda en god middag med. Och vem var rabulisten Rolf Lagerborg?

Hjalmar Procopés (1868–1927) bana gick från manande patriotisk dikt, bibliskt inspirerad dramatik, högstämd tankelyrik – hans bästa verk, promotionskantaten ”Vid frågornas port” (1907) – till belåtna hyllningar till smörgåsbordet och den dagliga promenaden. När de stora emotionerna bleknade fanns kvar den lilla självironin.

Ännu större känslor hyste Bertel Gripenberg (1878–1947). I ungdomen dekadent, erotisk, skandalös. Småningom nationalist, en nazist besatt av ett rabiat hat mot underklassen som på trettiotalet undertecknade sina brev med ett frejdigt Heil Hitler! Dessutom en av Europas mest respekterade hundutställningsdomare. Hans popularitet var sådan att han 1930 nominerades för Nobelpriset i litteratur, dock utan få det.

”Svenskfinlands vackre sångare”, det var Jarl Hemmer (1893–1944), den unge bankdirektörssonen som skrev verser om kärlek under de blommande häggarna. Vackra var också verserna, vackrast sen Topelius. Men ungdomsglädjen varade inte länge. Depressioner, alkohol, politiska besvikelser präglade Hemmers liv. En betydande roman skrev han: En man och hans samvete (1931) som rådlöst men mer djuplodande än de flesta samtida verk begrundar inbördeskrigets tragedi.

Rolf Lagerborg (1874–1959), den hittills enda icke-skönlitterära författare som tilldelats Diktarhemmet, var essäist, akademisk filosof och vass debattör. I sin ungdom hade han hört till kretsen kring den kulturradikala tidskriften Euterpe och varit med om att grunda studentföreningen Prometheus som ville skilja åt kyrka och stat.

Han var en tidig introduktör av Emile Durkheims teorier i Finland. Hans moralfilosofiska doktorsavhandling avvisades av dekanus i Helsingfors – på grund av det arroganta företalet där han hävdade att innehållet ”tänktes i författaren” under sex veckor av tågresor och hotellvistelser, och hade försetts med citat och noter som efterkonstruktion – men godkändes med jubel i Sorbonne.

Han fick ingen tjänst i Helsingfors, men en professur i Åbo. Den lilla kunskapsteoretiska studien Vetenskapliga vanföreställningar (1920) är central för filosofen Lagerborg. Ord och inga visor (1945) går åt förbudslagen och mycket annat som Lagerborg tyckte illa om, i ”en dräpande vittnesbörd (...) över äktfinskhetens och storfinskhetens koryféer”.