Regnbågar och populärmusikaliska dansrytmer
●●Aino Ackté-kammarfestivalen. Tonnerre, éclairs & arc-en-ciel i Aino Ackté-klubben i Berghälls kyrka 20.6. Päivi Vesalainen, cembalo. Forqueray, Hakim, Rameau.
Aino Ackté-festivalens sommarkonsertserie i Berghälls kyrka erbjuder, som vanligt, något för de flesta smakinriktningar och i tisdags var det dags för en högtidsstund för alla vänner av cembalomusik, när mångsidiga keyboardisten Päivi Vesalainen trollband en liten men intensivt koncentrerad publik.
Programmet, försett med den fantasieggande titeln Tonnerre, éclairs & arc-en-ciel (”Åska, blixtar och en regnbåge”), var uppbyggt så att två klassiker från senbarocken omgärdade ett stycke av betydligt nyare datum och fungerade, eftersom barocksviterna var rätt olika till karaktären, på det hela taget bra.
De lärde tvista om Jean-Baptiste Forquerays Pièces de viole composées par Mr Forqueray le pere mises en pièces de clavecin faktiskt är ett arrangemang av pappa Antoines gambamusik eller om det handlar om ett fadersmord av det mer sofistikerade slaget.
Den nu hörda fjärde sviten var hur som helst sprängfylld av retoriska gester och Vesalainen tog nogsamt tillvara samtliga tillfällen att understryka de kontrasterande karaktärerna.
Rikhaltig ornamentering
Cembalomästaren Jean-Philippe Rameaus a-mollsvit ur samlingen Nouvelles suites de pièces de clavecin är skriven cirka två decennier tidigare än Forqueraysviten (1728) men representerar, föga överraskande, ett modernare estetiskt grepp.
Den inledande Allemanden fick stundtals tanken att gå till motsvarande sats i Bachs andra franska svit och den avrundande Gavotte & six doubles uppvisade en aldrig sinande ström av idéer och uppslag.
Vesalainens spelsätt är lika chosefritt som inlevelsefullt, rubateringarna var sparsamt men smakfullt nyttjade medan ornamenteringen, helt i enlighet med tidens smak, var desto rikhaltigare.
Rondot ur Naji Hakims – Messiaens efterträdare på orgelbänken i Sainte-Trinité – femsatsiga imaginära balett Shasta (1987) var en välkommen kontrast, även om de populärmusikaliskt alluderande dansrytmerna de facto inte landade så långt från de barocka danserna. Och det var bra synd att Vesalainen inte framförde verket i sin helhet.
Mångsidiga keyboardisten Päivi Vesalainen trollband en liten men intensivt koncentrerad publik.