Elbilsäventyrarna nu i Venedig
HBL:s Stefan Lundberg och Leif Weckström har nått Adriatiska havet i den sjätte etappen i Sommaräventyret ”Dit näsan pekar”. Från Hitlers Örnnäste tog de en sväng genom Slovenien och upptäckte landets vackra huvudstad. Hur man tar sig med bil till kanaler
– Kom hit i december. Då får du uppleva en helt annan värld, säger en av de vitklädda nunnorna när hon ser mig sitta och skriva i det forna nunneklostrets trädgård.
– Då är det, nästan, tyst och stilla. Turister finns här alla årstider. Men hettan ersätts av fukten och dimman som ligger över kanalerna.
Jag kan se det framför mig. En tid av vemod när staden drar andan, när älskande par flyr hit, till världens mest romantiska stad.
Valet av hotell var självklart när vi upptäckte att det finns ett som drivs av nunnor.
Besöket i det ”wunderschönes” Berchtesgaden med Hitlers ruggiga Örnnäste var en omtumlande upplevelse.
Vi ser i mejlboxen att en läsare utdömer besöket som ”smaklöst”. Så kan man förstås se på det. Jag ser det annorlunda. Tyskarnas hantering av sin fruktansvärda samtidshistoria är imponerande. Deras uppgörelse med det förflutna är viktigare nu än någonsin. Ingenting sopas under mattan. Överallt finner vi påminnelser om nazisternas folkmord. Det får inte glömmas, aldrig. Alla hemskheterna dokumenteras i bild och text för miljoner tyska skolbarn och turister från hela världen.
Ingen ska kunna bortförklara, försköna eller förneka.
Med de tankarna i bagaget styr vi söderut, mot Venedig och Medelhavet.
Vi kan låta näsan peka mot den österrikisk-italienska gränsen, eller mot Ljubljana och Slovenien. Den sistnämnda rutten blir lite längre, men då får vi i gengäld besöka ett land ingendera varit i förr. Det får alltså bli Ljubljana, som mellanetapp.
Som tidsfördriv försöker vi, utan att se på kartan, erinra oss vilka länder Österrike gränsar till. De är ganska många – och det är en bra frågesportsfråga. (Svaret står att läsa i faktarutan, om du vänder på tidningen).
Vi har ätit en sen och lätt lunch på laddningsstället nära Salzburg och konstaterar att vi har nästan trehundra kilometer till Ljubljana. Laddningen borde räcka ända fram, men vi tar inga risker utan tar en kort laddningspaus i österrikiska Villach nära gränsen till Slovenien.
Äldsta hjulet
Vi njuter av de blånande alplandskapen och rullar in i Ljubljana på kvällen. Det är vi inte de första att göra. För ett tiotal år sedan hittade man världens äldsta bevarade trähjul med tillhörande axel vid utgrävningar i Ljubljana. Det är över femtusen år gammalt och anses vara synnerligen avancerat.
Som vanligt, inför sådana historiska fakta, undrar man vad våra förfäder sysslade med på den tiden. Knappast med att uppfinna hjulet.
Det billiga hotellrummet vi bokat på vägen visar sig, såsom utlovat vara fräscht och ha utsikt mot floden, med nästan samma namn som staden.
Vi befinner oss nu på bara en timmes avstånd från Adriatiska havet. Det är omöjligt att sätta fingret på den här staden, en av de minsta huvudstäderna i Europa. Kulturen är en blandning av slaviskt, germanskt och latinskt. De tre folkens karakteristiska drag återkommer i en lyckad kompott hos slovenerna.
Restaurangerna och kaféerna är välfyllda längs bägge flodstränderna och de utsmyckade broarna, av vilka tre ligger nästan fast i varandra, lyser upp den ljumma natten.
Det är som om vi fick en liten försmak av Venedig.
Ljubljana blir en av sommaräventyrets mest överraskande och posi- tiva bekantskaper. Staden är som gjord för ett avspänt veckoslutsbesök. Inte minst för att det numera går fyra direktflyg i veckan från Helsingfors till Ljubljana.
Strategiska laddningsstationer
Före avfärden mot Venedig gör vi en snabbtankning vid hotell Sheratons laddningsstation intill motorvägen strax utanför Ljubljana. Laddningsstationerna ligger ofta strategiskt placerade i anslutning till hotell eller shoppingcentra. Det innebär att man kan fördriva tiden med att äta eller dricka någonting. Eller i värsta fall shoppa något.
Nästa stopp gör vi mycket riktigt en och en halv timme senare vid en jättelik amerikanskinspirerad outletby nära Udine i Italien. Jag hinner precis köpa ett par kalsonger innan det bär av mot Venedig.
– Kan man faktiskt köra bil till Venedig, undrar Leif, och jag måste medge att jag suttit och grunnat på samma sak.
Internet erbjuder som vanligt en uppsjö goda råd. Man kan faktiskt köra ända in till stan och lämna bilen på ett av flera parkeringshus nära järnvägs- och busstationen på Piazzale Roma. Men platserna är efterfrågade och ibland kan väntetiderna på en ledig plats bli lång. Vi stannar för rådet att lämna bilen på ett av parkeringshusen i Mestre i stället. Mestre ligger på fastlandssidan av det smala näset som leder till Venedig. Buss nr 2 kommer som på be-
ställning och tio minuter senare stiger vi av på Piazzale Roma.
Hotellet ligger på fem minuters avstånd. En kanal rakt fram och en till höger. Att orientera sig här går som en dans. Tror vi.
En åldrande gigolo
Rialtobron, Markusplatsen, Canal Grande och Dogepalatset med Suckarnas bro är gamla bekanta från årtionden tillbaka. Första dagen upplever jag återseendets glädje och känslan av att det finns någonting beständigt när jag ser hus, kanaler och broar som stämmer överens med minnesbilder som hunnit blackna likt gamla färgfoton.
Venedig är som en åldrande gigolo eller kabaréstjärna som desperat försöker hålla det tilltagande förfallet på avstånd med puder och mascara. En sympatisk dekadens.
Att ta sig genom staden visar sig vara jobbigare än vi trott. Vips har man gått vilse. Det är som att röra sig på ett majsfält, man får ingen överblick. Snart ser allt lika ut och den inre kompassen har saligen blandat ihop nord och syd. Mobilens gps har man ingen nytta av. Än visar den si, än så, beroende på hur signalerna studsar mellan väggarna i de trånga passagerarna.
– Kanalerna ser alla lika ut, pustar Leif.
– Ena riktiga kanaljer, borde man väl säga.
”Kanaljerna” talar vi mycket riktigt om resten av vistelsen.
i turistens fickor
Kanaljer är också en del restaurangägare som inte saknar fantasi när det gäller att pungslå turister. Det gör man med den gamla klassikern ”coperton”, kuvertet, som består av ett brödfat som cirkulerar med sina vältummade brödbitar från bord till bord hela dagen och som alla gästerna betalar några euro för, oberoende av om de rör de torra brödbitarna eller inte. Vill man ha lite potatis till biffen eller några salladsblad, så kostar båda extra. Slutligen kryddas räkningen med en 12 procents serviceavgift.
Överallt varnas turisterna för ficktjuvarna – men de är ett mindre hot mot plånboken än krögarkanaljerna.
Nästa morgon förser vi oss med ett dagspass för tjugo euro som ger rätt att åka hur mycket sjöbuss, vaporetto, som helst, på kanaljerna. Vi forsar längs Canal Grande till San Marco och byter till vaporetton som tar oss till legendariska Lido, ön med sina vidsträckta badstränder.
Sanden sveder fotsulorna när vi rusar till vattnet för det första doppet i Adriatiska havet. För sent upptäcker vi spångarna som strategiskt placerats ut för att bespara brännskador hos barfotabadare.
Stranden är en häpnadsväckande upplevelse med sina oräkneliga rader av identiska små badhytter utanför vilka badgästerna sitter på sina medhavda skrangliga tältstolar och stirrar in i raden av andra hytter.
På återfärden stiger vi av sjöbussen på Giardini, ön med den vidsträckta parken som hyser den berömda Biennalen i Venedig. Det lantliga, lummiga lugnet utgör en fullkomlig kontrast till det frenetiska jäktet kring Piazza San Marco. På parkserveringen sitter vi nästan ensamma och ser vaporettorna pila fram och tillbaka. Deras ljud drunknar i cikadornas sång där de högljudda, men obetydliga insekterna, sitter dolda i parkens pinjeträd.
När vi går in mot centrum får vi en liten glimt av ett äkta Venedig. Vid Calle Paludo Sant’Antonio, en folktom bakgata, hänger ett dussin av de rödvit- och blåvitrandiga gondoljärtröjorna på tork längs husväggen. Någon venetian bor ännu kvar i staden. Det sägs att de flesta sålt sina lägenheter till rika utlänningar som absolut måste ha en adress i den sjunkande staden.