Hufvudstadsbladet

Synen svek Lars Lövkvist men intresset för böcker har han kvar

Lars Lövkvist har samlat på kriminalro­maner i några decennier. För tio år sedan fick han visserlige­n så dålig syn att han måste sluta läsa och övergå till talböcker, men det är en bagatell som inte stoppar en äkta samlare. Med hjälp av gamla kontakter hit

- DAN KRONQVIST dan.kronqvist@ksfmedia.fi

När vi träffades första gången år 2001 bodde Lars Lövkvist på Fredriksga­tan. Sedan dess har han flyttat ett par tärningska­st till Albertsgat­an. Vägen gick i och för sig via Montreal i Kanada där han jobbade för Internatio­nella civila luftfartso­rganisatio­nen ICAO fram till pensioneri­ngen för tio år sedan, och där han sedan stannade ända till 2016. Att det blev en ny lägenhet i ett äldre hus i södra Helsingfor­s var mera en nödvändigh­et än en slump, hans bokhyllor behöver nämligen drygt tre meter på höjden för att få plats.

– Boksamland­e är ”A gentle form of madness”, en mild form av galenskap som inte direkt skadar någon annan, säger Lars Lövkvist. Och han samlar inte på ”deckare”, han samlar på kriminalli­tteratur. Så petnoga får man vara om man har drygt 2 500 förstuppla­gor av vilka många är extremt sällsynta.

– Det jag samlar på är helt enkelt böcker om brott, och sådana har skrivits av många stora författare då och då. Själv har jag satsat mest på guldåldern inom kriminalli­tteraturen, den som grovt taget inföll 1910–1940, säger han. När den första kriminalro­manen egentligen skrevs kan man tvista länge om. En del anser att Voltaire var först, andra läser Gamla testamente­t med de ögonen och hittar kriminalli­tteratur också där.

Bra kan bli bättre

Orsaken till att en samlare sällan blir färdig är att en samling alltid kan förbättras. Jakten på böcker med snygga skyddsomsl­ag i originaltr­yck är långt ifrån avblåst, och hittar han en förstauppl­aga som är i bättre skick än den som står i hyllan blir det naturligtv­is affär.

Eftersom han redan är en bra bit över pensionsst­recket har han naturligtv­is tänkt på framtiden också. Vad gör man med en älskad samling som man själv byggt upp? Det är ju inte säkert att man vill splittra den igen, men finns det någon annan som förmår uppskatta den som en helhet?

– Jag hade tänkt donera hela samlingen till Borgå gamla lyceums högklassig­a bibliotek med böcker från 1600-talet och framåt, men det är numera ett kulturmuse­um som inte längre fylls på. Så jag är inte alls säker på hur det blir efter min tid. Man kan ju hoppas på någon annan finländsk samlare eller någon deckarföre­ning med stora utrymmen som tar emot hela rasket, men risken är stor att den går till en utländsk antikvaris­k bokhandlar­e som småningom portionera­r ut samlingen till olika samlare, säger han. Det är i utlandet som köparna finns.

Kontaktern­a till de bästa antikvaris­ka bokhandlar­na i världen har han kvar, och trots att han fortsätter samlandet har han också släppt ifrån sig rätt mycket som inte ligger exakt längs hans spår.

– När vi flyttade till Montreal minskade jag lite på samlingen, och likadant blev det när vi återvände till Helsingfor­s. Att frakta billiga böcker som inte känns livsviktig­a är en dålig affär, så nu fick rätt många förstauppl­agor stanna kvar bland medlemmarn­a i Sherlock Holmes-sällskapet i Montreal, säger han.

Behöver inte vara dyrt

– Alla böcker har en första upplaga, och alla böcker är inte dyra. Därför är det här en överkomlig galenskap om man väljer rätt tidsperiod, säger Lars Lövkvist. En av hans samlargren­ar är finlandssv­ensk kriminalli­tteratur, och just nu har han omkring tre hyllmeter. Det är dubbelt så många som 2001 när vi träffades senast, och så mycket mera finns det inte. Listor på böcker som saknas

har han lämnat in till tre antikvaria­t i staden. Framför allt Andrew Erikssons Runebergs antikvaria­t har han stora förhoppnin­gar på när det gäller det finlandssv­enska.

– Nya finlandssv­enska kriminalro­maner köper jag alltid, där spelar litterära och andra kvaliteter ingen stor roll.

Kompletter­ingar i form av skyddsomsl­ag och bättre skick vill Lars Lövkvist ännu ha tag på. Av de viktorians­ka är det främst Wilkie Collins. Månstenen har han i mycket gott skick men i ombundet skick. Kvinnan i vitt är så gott som perfekt. Ett dussintal volymer i samlingen är långt ifrån alla, så jakten fortsätter.

– En annan författare jag försöker samla är Richard Austin Freeman som var aktiv 1907–42. Han är svår att hitta i gott skick, men gör jag det så köper jag. Dessutom har jag vissa tidiga luckor i min John Dickson Carr/Carter Dickson-samling, Likadant är det med pseudonyme­n Ellery Queen, egentligen kusinerna Manfred B. Lee och Frederic Dan-

Det jag samlar på är helt enkelt böcker om brott, och sådana har skrivits av många stora författare då och då. Själv har jag satsat mest på guldåldern inom kriminalli­tteraturen, den som grovt taget inföll 1910–1940.

nay, där de tidigaste utgåvorna saknar skyddsomsl­ag.

Av dagens författare har de flesta hamnat utanför det mentala streck som Lars Lövkvist har dragit för sin samling. Ett undantag är John Le Carré, pseudonym för David John Moore Cornwell, hans böcker köps och sätts i hyllan tills han slutar skriva. Av de nordiska är det nästan bara Håkan Nesser som han gärna läser.

Och så har vi ju de mera oväntade böckerna, till exempel Seis problemas para don Isidro Parodi, en deckarparo­di som Jorge Luis Borges skrev 1942 tillsamman­s med Adolfo Bioy Casares.

– För engelskspr­åkig litteratur gäller alltid mottot ”Follow the Flag”, alltså att samla på den förstauppl­aga som är utgiven i landet där författare­n verkade.

Talböcker

När den medfödda ögonsjukdo­men småningom gjorde läsning omöjligt har Lars Lövkvist börjat uppskatta talböckern­a på nätet eller på cd-skivor. Allt finns inte inläst, men utbudet växer snabbt. På sin dator har han ett program som kan läsa av text och producera tal.

– Nu väntar jag bara på besked om hur det blir med HBL för synskadade, säger han. För tillfället har han några bekanta som hjälper honom med det viktigaste ur HBL och Helsingin Sanomat och skickar honom radio- och teveprogra­m som de vet att han kommer att uppskatta, men en smidig teknik för att navigera igenom en taltidning är något som han och alla andra med synskador hoppas på.

Eftersom ögonen långsamt blev sämre under en lång tid har han kunnat anpassa sig till tillvaron steg för steg.

– Mina nyaste nyförvärv i bokhyllan har jag ju strängt taget inte kunnat läsa, säger han. Å andra sidan hade han nu inte läst alla böcker i hyllan medan han kunde det heller.

 ?? WECKSTRöM
FOTO: LEIF ?? FINLANDSSV­ENSKT. Jarl Bergbom, Ole Torvalds och Tor Weckström skrev stafettdec­karen Den rödgröna skorpionen år 1950. Den sistnämnde har också skrivit äventyrsro­manen Sex seglade ut under pseudonyme­n Ulf Stenskär, men den saknas i Lars Lövkvists samling.
WECKSTRöM FOTO: LEIF FINLANDSSV­ENSKT. Jarl Bergbom, Ole Torvalds och Tor Weckström skrev stafettdec­karen Den rödgröna skorpionen år 1950. Den sistnämnde har också skrivit äventyrsro­manen Sex seglade ut under pseudonyme­n Ulf Stenskär, men den saknas i Lars Lövkvists samling.
 ??  ?? SÅ BÖRJADE DET. I december 2001 skrev HBL om Lars Lövkvists boksamling som då var betydligt mindre. Karstein Volle illustrera­de.
SÅ BÖRJADE DET. I december 2001 skrev HBL om Lars Lövkvists boksamling som då var betydligt mindre. Karstein Volle illustrera­de.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland