Sömnlös i Syrakusa
Vid Messinasundet störtar bergen ner i Karybdis blåa vattenvirvel. Längs den gyllene strandremsan söker sig tågen söderut mot Syrakusa med källan där den jagade nymfen Arethusa fått ro.
Silvret från månen glänser på bergssluttningens taggiga kaktusar vid en liten fiskeby med sällsynt skönt läge. I ett hotell i vit kalkputs som hänger invid banvallen söker en rastlös nordisk kvinna vila. Tågen sveper häftigt förbi och nästan snuddar vid hennes tunna gestalt som avtecknar sig i månljuset som sipprar in genom balkongens svarta räcken i järnsmide. Hon lägger sig, försöker få tag i sömnen men sängen hoppar, tandglasen gungar och järnvägsspårets sirener sjunger sin klagosång. Sömnlös … sömnlös … sömnlös.
När hon på morgonen lyfter cappuccinon mot munnen darrar den skummade mjölken. Lätt nerhukad och gömd bakom datorskärmen knäpper receptionisten på tangentbordet och skakar resignerat på huvudet. Inte ett ledigt rum mot havet.
Hon lägger sig, försöker få tag i sömnen men sängen hoppar, tandglasen gungar och järnvägsspårets sirener sjunger sin klagosång. Sömnlös … sömnlös … sömnlös.
Långsamt släntrar kvinnan på gränden som mynnar ut mot en piazza. Hon ser inte gatan belagd med vit, mjuk kalksten, inte den blommande ljusröda oleandern eller husen målade i pastell. Men på piazzan ser hon apotekets gröna kors vid de klippta fikusträden. Något lugnande, tänker hon och stiger in i halvljuset och svalkan och ser apotekaren iklädd vitt, lika vitt som hans tjocka hår.
Trött pekar hon mot hotellet med palmer och simbassäng. Apotekarens vaksamma ögon klart blåa, blåa som det arabinspirerade huset, ser djupt in i hennes. I hans ögon finns visdom från antikens greker och romare.
Kvinnan skakar på huvudet, sätter trött händerna för öronen och säger: – Trains, trains och ber om sleeping pills. – Ah, il treno, tåget, nickar apotekaren som ser hennes ångest och vet att sömnens gud inte skänkt henne vila.
– Ecco, sleeping pills, säger han och tar ner en ask från hyllan. Långsamt virar han in den i silkespapper och hans hand snuddar vid hennes. Nästan viskande säger han: – Lei è bella … molto bella. Bella? Vacker? tänker hon. Det har ingen sagt på länge. Hon går ner till stranden, lägger sig under ett randigt parasoll och vrider upp locket på den runda asken. Små mjuka bollar i vax beklädda med vadd ligger tätt intill varandra. Medelhavsbrisen omger henne och hon sluter ögonen och ler. Öronproppar. Hon hör havsnymfernas milda viskning. Bella … molto bella … och lyssnar till bruset av vågorna som slår mot stranden. Lyssnar till tåg som passerar på banvallen. Då kommer sömnen.