Äventyrarna går i Sibelius spår i Rapallo
”Äntligen”, skriver Jean Sibelius i ett brev till sin välgörare och vän, friherre Axel Carpelan, ”äntligen har jag hittat en fristad vid Medelhavet, en trädgård fylld av blommande rosor, kamelior, cypresser, palmer och mandelträd i blom; apelsiner, citron
Det är här i den randiga byggnaden i Rapallos hamn han skriver de lyriska orden den 4 februari 1901. På dåvarande pensionat Suisse.
Vad Sibelius inte vet då är att pensionatet långt senare skall bära hans namn.
Vad han inte heller vet är att han snart riskerar förlora sin andra dotter.
Vad han kanske vet är att han här ska skapa sitt stora mästerverk.
I dag är en restaurang inrymd i byggnadens gatuplan och de rum som Jean Sibelius, hustrun Aino och döttrarna Eva och Ruth disponerade från februari till maj det året bebos nu av privatpersoner.
Det var här, på Europas vackraste stränder, Sibelius kreativitet slog ut i blom, precis som mandelträden och rosorna, och han fick inspiration till sin andra symfoni.
– Mästerverket i hans produktion, säger Folke Gräsbeck, en av världens främsta experter på Sibelius.
Huset ligger mitt inne i Rapallobukten, omgivet av palmer, då som nu.
Vi kan se fortet, Castello di Rapallo, stadens symbol, spegla sig i det klara vattnet, och de små morgontidiga fiskebåtarna glida in efter nattens fiskafänge. Kanske Sibelius lutar sig mot balkongräcket och kanske han just då kan låta bli cigarren och i stället insupa ”doften av violer”, som han beskriver i ett annat av sina brev till vännen Axel Carpelan.
Sibelius var en van resenär. Han hann med 41 utlandsresor under lika många år. Han hade sett mycket, men den liguriska rivierans tre pärlor, Rapallo, Santa Margherita och Portofino överväldigade honom.
Det är lätt att föreställa sig lugnet och dofterna en februaridag för 116 år sedan. De evigt smattrande mopederna och vesporna i de italienska byarna och städerna hade ännu inte sett dagens ljus. Turisterna var få. Eventuellt några lungsiktiga tyskar, ryssar och britter. Och naturligtvis musiker, konstnärer, författare. Friedrich Nietzsche bodde tjugo år före Sibelius i huset intill och skrev sin berömda Så talade Zarathustra just här.
Också han tänkte djupa tankar, om bland annat övermänniskan, när han promenerade från Rapallo genom Santa Margherita till Portofino.
H.C. Andersen och Ezra Pound var andra som sökte inspiration i Rapallo.
Men i februari 1901 var det ovanligt kallt i Italien. När familjen Sibelius anlände till Milano var det snöstorm.
– Familjen frös och dottern Ruth insjuknade så allvarligt att familjen fruktade att hon skulle dö, berättar Gräsbeck, när vi ringer upp honom för att berätta att vi just hälsat på i det sibelianska huset.
– Det fanns ingen strandpromenad framför pensionatet, såsom i dag. Havet låg fast i husknuten och fukten och kylan trängde in, vet Gräsbeck berätta.
På samtida etsningar ser man fiskebåtar uppdragna på stranden framför stadsmuren där krogarnas terrasser nu breder ut sig.
Gudskelov förlorade makarna Sibelius inte en andra dotter. Kirsti, den tredje dottern hade dött ett år före resan till Italien och dödsfallet skakade komponisten hårt. Han hade annars också fallenhet för sprit, så man kan bara tänka sig hur ytterligare en stor sorg hade påverkat honom.
Medelhavets lätthet
Trots den kyliga våren njuter Sibelius av det blå Medelhavet och blomsterprakten på promenaderna från pensionatet till Zoagli och Chiavari i omgivningarna. Vilket han också euforiskt beskriver i sina brev till vännen Axel, som hade föreslagit Italienvistelsen och hjälpt till med finansieringen. Han ansåg att Sibelius behövde ”Medelhavets klassiska lätthet” i sitt tonsättande.
Men det kunde likaväl ha gått så att Sibelius aldrig hade hittat sin ”fristad”.
Av någon anledning lyckades han inte slita sig från Berlin, som var en mellanetapp på resan. Han kom dit i slutet av oktober och tillbringade flera månader i staden där han levde i sus och dus på dyra hotell och restauranger.
Carpelan hade ordnat med 5 000 mark för kompositörens Italienresa och han blev utom sig när den stora reskassan tog slut redan i Berlin. Det var ju till Italien som Sibelius skulle resa. Aino Sibelius var också chockerad över slöseriet avslöjar hennes dagbok.
Sibelius fick låna ytterligare pengar och till slut reste familjen till Rapallo där han började skissera på sin andra symfonis långsamma sats.
Medan familjen fick uthärda i randiga huset sökte sig Sibelius högre upp i bergen där han hade tillgång till ett arbetsrum i en villa. Tyvärr kan ingen längre i dag lista ut i vilket av husen på sluttningarna ovanför Rapallo Sibelius satt och skrev sitt mest berömda verk.
Den 28 september hedras Sibelius minne med den tredje Sibeliusfestivalen i Rapallo. En händelse som uppmärksammas stort i de italienska medierna.