Återkomst på röda mattan
att komma till rapallo är som att komma hem. Här slutade båtäventyret 2014 för leif och mig och här slutade Göran Schildts ”Önskeresan” med daphne 1948.
Omringade av en flock delfiner stävade vi sakta förbi Portofino och Santa Margherita mot slutdestinationen Rapallo. Det blev inget grandiost mottagande. Det var bara Christofer Columbus som tittade lite överlägset ner på oss från sin piedestal i parken invid hamnen.
– Men se nu, säger Leif, och pekar på den röda mattan som lagts ut på strandpromenaden.
– Den hade de inte rullat ut då, men det lönade sig kanske att vänta på den i tre år.
Mattan är säkert världens längsta i sitt slag. Exakt tio kilometer lång. Den löper från trapporna till fortet vid Rapallos strand ända till den pittoreska hamnen i Portofino. En härlig idé av turistmyndigheterna att binda samman de tre städerna med en matta som går längs stranden. Den fungerar som en osviklig vägvisare för tusentals turister som älskar att vandra längs den postkortsvackra liguriska rivieran.
– Ni borde besöka Santa Margherita, sade kyparen på en av strandkrogarna när vi firade ankomsten för tre år sedan. – Det är Italiens vackraste stad. Vi tog påståendet med en nypa salt och gissade att herrn antagligen var född där. I Italien liksom i Frankrike är man i första hand Pisabo, milanesare, parisare eller toulusare och först i andra eller tredje hand italienare eller fransman.
Nu kom vi ihåg påståendet och bestämde oss för att övernatta på ett litet välskött pensionat i Santa Margherita.
Och tusan om inte kyparen hade rätt i alla fall!
Rapallo har en vacker hamn, men redan några kvarter uppåt liknar staden hundratals andra likadana. Portofino, längst ute på udden är turisternas favorit, men Santa Margherita är äkta vara. Det är alltid roligare att trängas med lokala invånare på krogarna om kvällarna, än enbart med andra skandinaviska eller tyska turister.
Vi väljer en av strandrestaurangerna och låter dagens fångst sjunka ner medan solens sista låga strålar förstärker de granna fasadernas nyanser och det blå skymningsljuset blir allt djupare.
Dagen har varit en skönhetsupplevelse. Från Venedig har vi kört genom hela stövellandets midja, via Verona och Gardasjön, där de små vindpustarna visserligen ger fart åt optimistjollarna men inte förmår mildra hettan på strandkaféerna. Vi blir en del av det toscanska landskapet när autostradan ibland för oss högt över dalarna, ibland tar oss ner på slätten.
Njutningen att köra en ljudlös bil på slät asfalt på behagligt vindlande motorvägar är fullkomlig.
Vi har laddat bilen som hastigast på Crowne Plazas parkering i Verona och på hotell Best Western i Ferraristaden Modena. Båda har erbjudit luftkonditionerade lobbyer med wifi. Såväl laddning som uppkoppling gratis i lyxig miljö, utan att ha behövt avvika från rutten.
På Best Western råkar vi på en av resans underligheter: en parkeringsplats för damer, utmärkt med en handväska och rosa parkeringsrutor! Läs mera i vår blogg på HBL.fi.