Från Bach till Boston
●●Mitt livs enda maraton löpte jag i gassande sol den 8 juni 2002 i Stockholm. Jag var 64 år och halvtränad, men ivrig efter 2000 års halvmara i samband med invigningen av Öresundsbron att testa min kapacitet. Jag lyckades övervinna chocken när kolhydraterna efter ungefär tre mil tagit slut och förbränningen av kroppens fettlager satte igång. I mål kom jag på blygsam tid utan så mycket som en blåsa, dock med blodig skjorta, på grund av otejpade bröstvårtor.
Något tidigare samma år – måndagen den 15 april – hade min tre år yngre amerikanske vän Bill Mares löpt sitt tjugoförsta maraton. För fjärde gången avverkade han nu den klassiska sträckan Hopkinton – Ashland – Framingham – Natick – Wellesley – Newton – Brookline fram till slutmålet i Boston. Det 106:e loppets segrare var två kenyaner: Rodgers Rop med tiden 2,09,02 och Margaret Okayo, som gick i mål efter 2 timmar, 20 minuter och 43 sekunder.
●● I sin 2012 utkomna bok The Bach Road to Boston (Red Barn Books of Vermont), som jag först häromveckan fick i min hand, nämner Bill Mares inte segrarna vid namn. Lika litet berör han den tragiska och sällsynta död som drabbade en 28-årig kvinna efter överkonsumtion av vatten. Inte heller hittar jag Bills sluttid i texten. En koll på nätet ger tiden 4,23,36. Långt blygsammare än författarens personliga maratonrekord, 3,14 – sekunderna icke redovisade. Det som föranlett Mares att ett decennium senare dokumentera sin bedrift i bokform är inte loppet i sig utan något annat: den intima föreningen av kropp och själ som är det centrala temat.
Mens sana in corpore sano. När jag under Broloppet 2000 pinade mig in i Limhamn kunde jag läsa några ord på en skylt: VARFÖR? LÄS BÖCKER I STÄLLET. En motiverad fråga, som kan besvaras med att verksamheterna inte behöver utesluta varandra. I Bill Mares fall har dock litteraturen överflyglats av en annan konstform, musiken. Och inte vilken pop som helst utan den mest sakrala som finns, vilket titeln till hans bok bär vittne om. Johann Sebastian Bach, om vilken det sagts att en art kapabel att producera sådan musik inte kan vara alltigenom misslyckad. Något som Bill Mares, vid sidan av sitt mångskiftande liv med fiske, biodling, ölbryggning och andra sekulära verksamheter i fokus, för egen del bekräftat genom medverkan i olika kyrkokörer – inte minst Oriana Singers i Burlington, Vermont, där han är bosatt.
●● Söndagen den 14 april klockan 13 uppfördes Bachs Matteuspassion i University of Vermonts Ira Allen Chapel i Burlington. Två orkestrar, två uppsättningar soloartister och tre körer gav publiken sitt yttersta under tre och en halv timme. En av de medverkande körerna var Oriana Singers, med en smokingklädd Bill Mares på plats bland basarna. Tjugosju timmar senare stod han iklädd shorts och Saucony Grid Shadows – det tionde efter nio utslitna par – vid startlinjen i Hopkinton. I sig är en bok om ett maraton ingen större sensation, sedan Feidippides mytiska bedrift anno 490 f. Kr. Och Bach sjungs dagligen i många kyrkor. Det fängslande, möjligen unika, är kombinationen, med kortast möjliga övergång.
●● En övergång från djupaste andlighet till den mest intensiva, svettdoftande världslighet. Från ett ”själens maraton” till ett ”kroppens” – två verksamheter vars gemensamma drag Bill Mares nogsamt noterar i sin bok. Förberedelsetid tre månader, varaktighet runt tre och en halv timme. Total hängivenhet och maximal anspänning i vartdera fallet.
Om sitt fantastiska dubbellopp och om de livslånga förberedelser som föregått Bach och Boston, skriver min amerikanske vän med välvässad penna och ett engagemang som aldrig sviktar. Ifall jag haft boken i min hand den gången då jag löpte in i Limhamn, skulle jag ha lyft den i vädret med en triumferande gest.
När jag under Broloppet 2000 pinade mig in i Limhamn kunde jag läsa några ord på en skylt: VARFÖR? LÄS BÖCKER I STÄLLET. En motiverad fråga, som kan besvaras med att verksamheterna inte behöver utesluta varandra.