Lika skrämmande som ovisst
It Comes at Night struntar i de billiga tricksen och levererar i stället en paranoid helhet full av integritet och kompromisslöshet.
RYSARE
It Comes at Night Regi och manus: Trey Edward Shults. Foto: Drew Daniels. I rollerna: Joel Edgerton, Christopher Abbott, Carmen Ejogo, Riley Keough, Kelvin Harrison Jr.
När herrarna George A. Romero (Night of the Living Dead) och Tobe Hoober (The Texas Chainsaw Massacre) på 1960–70-talet pumpade in nytt blod i rysargenren handlade det inte endast om att skrämma livet av folk, nej.
Det var lika mycket fråga om att visa långfingret åt filmetablissemanget, att iscensätta det klassiska ”fadersmordet”.
Det var då det. På sistone har skräckfilmsentusiasterna varit mera måna om att vässa knivarna, det vill säga att ha livet av människor på de mest spektakulära av sätt (Eli Roths tortyrpornografiska Hostelsvit är bara ett exempel).
Tack och lov finns det undantag som bekräftar regeln, filmer som går sina egna vägar. Get Out av Jordan Peele var en sådan (filmen finns fortfarande på repertoaren, se, nu, tack) och det är också It Comes at Night, en thrillerkiller som i termer av nerv och stämningar för tankarna till en annan pärla, Robert EggersWitch: A NewEngland Folk Tale.
Fler frågor än svar
Fast här är det fråga om nutid, en av allt att döma post-apokalyptisk sådan. Vilket för oss till den gåtfulla öppningssekvensen där en gasmaskförsedd trio tar farväl av en äldre man, bara för att sedan följa ut honom i skogen där slutet väntar.
Välkommen till It Comes at Night, en film som är lastad med flera frågor än svar. Och som just därför känns så tryckande och besvärande.
Handlingen i filmen kretsar kring Paul (Joel Edgerton) och hans familj, hustrun Sarah (Carmen Ejogo) och tonårssonen Travis (Kelvin Harrison Jr.). Trion har barrikaderat sig i en stuga i skogen av orsaker vi endast kan gissa oss till.
Men uppenbarligen handlar det om en smittosam epidemi som innebär att de överlevande på alla sätt och vis försöker hålla främlingar på avstånd. Så när en stackars sate (Christopher Abbott) har vägarna förbi är mottagandet allt annat än gästvänligt.
Det är först när man försäkrat sig om att Will inte dras med ”Smittan” som han och hans familj, däribland hustrun Kim (Riley Keough, så himla fängslande i Andrea Arnolds American Honey) välkomnas in i gemenskapen.
Paranoid helhet
Filmen är skriven och regisserad av Trey Edward Shults, en sann förmåga. I stället för att rada upp en räcka billiga tricks och blanda till blodpalt föredrar Shults att suga på karamellen, att med enkla men mördande effektiva medel trolla fram en atmosfär som bara vägrar släppa greppet.
Resultatet är en i högsta grad paranoid helhet där den i sig snålt tilltagna ramhandlingen får sällskap av skickligt insprängda drömsekvenser, komplett med en gastkramande ljudbild och ett foto som minsann inte drunknar i ljus (elektriciteten är här ett minne blott).
Det är nästan så man får lust att tala om ett kammarspel – ett psykologiskt drivet och idel horribelt sådant.
Till saken hör att Shults blankt struntar i de förlösande skratten, i de populärkulturellt spetsade gliringarna. Det är gjort med integritet och kompromisslöshet, helt i enlighet med småkusinerna The Road och Walking Dead.