Luonnotar och Marjatta i fokus
KONSERTRECENSION
Heinävesi musikdagar
Helsinki Sinfonietta under Leif Segerstam. Solist: Riikka Hakola, sopran. Sibelius, Segerstam, Melartin. Öppningskonsert i Heinävesi kyrka 28.6.
När Hannu Lintu och Radions symfoniorkester framförde Erkki Melartins symfoniska dikt Traumgesicht i Musikhuset 2013 var det, obegripligt nog, första gången på 81 år. När Leif Segerstam dirigerade Helsinki Sinfonietta i samma stycke i Heinävesi kyrka i onsdags var det följaktligen andra gången sedan 1932.
Lintu och RSO spelade även in Melartins 117 år gamla orkestrala tour de force på skiva, men hur förtjänstfull Lintus version än är visade Segerstam med besked att han har en helt speciell känsla för den här sortens senromantiska klangbad med sina karakteristiska drag av såväl impressionism som fin de siècle-symbolism och expressionism i sin linda.
Tidsmässigt tog Segerstam blott en halv minut mer tid på sig än Lintu, men vad det egentligen handlade om var att han fick musiken att andas på ett mer levande sätt.
Aldrig hade man väl kunnat tro att det var frågan om en ensemble bestående av proffs i början av sin karriär och långt hunna studerande. Segerstam utvann en oerhörd energimängd ur sina unga musiker utan att för den skull negligera ett uns av de myriader subtila detaljer Melartins partitur är så fullt av.
magiska klangkroppar
Heinävesi musikdagars öppningskonsert förlänades en meningsfull idémässig båge i och med att vi i början av konserten återfann Sibelius tondikt Luonnotar för sopran och orkester och i slutet Melartins tondikt Marjatta för samma besättning. Den förstnämnda en tonsättning av världens skapelse i Kalevalas första dikt och den sistnämnda en tolkning av Kalevalas sista dikt och Finlands kristnande.
Här är Väinämöinens tid förbi men det gäller definitivt inte den snarlike Segerstam, när han med Riikka Hakolas benägna hjälp penetrerade dessa verk som ligger så nära varandra i tid (1913 respekti- ve 1914), men stämningsmässigt ändå är så väsensskilda. Sibelius har skapat sig ett helt säreget tonuniversum, medan Melartin sin vana trogen botaniserar i samtidens befintliga stilar och därur utvinner något som landar nog så nära ett unikt idiom.
Hakola har på senare tid lyst med sin frånvaro på de inhemska scenerna och samtidigt som hennes röst måhända förlorat en del av sin lyriska lyster har den vunnit en del i dramatisk pondus. Ändå kändes hon stundtals aningen kort i rocken i Luonnotar, medan den mer lyriskt avfattade Marjatta verkade passa henne bättre – båda är ursprungligen skrivna för Aino Ackté. Stundom kördes hon nog så brutalt över av orkestern och i början av Luonnotar återfanns smärre sykroniseringsproblem, men i det stora hela var hon en minst sagt adekvat uttolkare av de arkaiskt skimrande stämningarna.
Sibelius tondikt En saga är för Segerstam ett viktigt stycke sedan barnsben och hans rätt vidlyftiga tolkning sög ut det mesta som fanns att få. Segerstams symfoni nr 309, ”Situations” – Kalle Holmberg in Memoriam, är åter den bästa symfonin av hans hand jag hört. Holmbergs musikaliska signatur har inspirerat Segerstam till ett osedvanligt melodiskt tänkande med fascinerande rytmiska ostinaton och en magiskt bortdöende klangkropp. HSmusikerna spelade med en beundransvärd hängivelse och precision.