Allt har sin tid
Mentalt är jag kvar i maj, eller april. Men vi har firat midsommar och nätterna är som ljusast, björklöven prasslar mörkgröna och blombladen från körsbärsträdet har fallit som konfetti över terrassen. Det är ofrånkomligen sommar.
Sommar är lite som en två, tre månader lång julhelg. Varje stund som en inte gör det mesta av är en förlorad stund. Det är nu höstens och vinterns mörker och tungsinne ska vägas upp. Det är nu kvalitetstiden ska kompensera för alla övertidstimmar och helgjobb. Det är nu en borde njuta, men borde och njuta tar liksom ut varann, när de förekommer i samma mening.
Vi firade midsommarhelgen ute på släktens sommarställe i Larsmo skärgård. Där byggde min farfar i tiden en stuga. Man kan fortfarande se spåren efter honom där. Ovanför bastubyggnaden står det 1971 med hans handstil. Den lilla jordkällaren har en liten dörr med träram, som han snickrat. På den tiden var det förmodligen en lång resa, att bege sig från Nyhalla till Fränsviken, 30 kilometer. Jag antar att de hade en radio, men annars bestod nöjena förmodligen av att njuta av solen, titta på vågorna, plocka bär och blommor, föra dagbok, läsa en veckotidning.
Jag antar att de hade en radio, men annars bestod nöjena förmodligen av att njuta av solen, titta på vågorna, plocka bär och blommor, föra dagbok, läsa en veckotidning.
I relation till det livet ter sig dagens sommarambitioner storskaliga. Som om jag inte litade på att värme och grönska gör sommar. Som om jag inte såg trädgården för allt ogräs. Som om jag inte såg ljuset, utan bara bleka ben. Som om jag bara kan njuta av sommaren först när det inte finns några brister.
Men verkligheten är kanske ändå den att det alltid finns brist av ett eller annat slag. Något som förblev ogjort på skrivbordet, något ideal min kropp inte lever upp till, någon sinnesstämning som bara inte infinner sig. Så frågan jag måste ställa mig är väl: ”Nu är det sommar. Kan jag njuta av det som är, eller tänker jag fästa mig vid allt som inte är?”
– Har man längtat bort ett helt liv kan det vara svårt att erkänna att man plötsligt trivs, som Ellen Strömberg sa.
En följdfråga blir därför: hur leva hållbart, så att en tid i livet inte behöver kompensera för en annan? Så att arbeta och vila, vardag och fest får vara skönt för sin tid?