Daniel blev Jessica
Prideveckan I byn Kantlax i Nykarleby bor Jessica och Camilla Wiklund med barnen Selma och Linnea. När familjen flyttade dit bestod familjen av pappa Daniel, mamma Camilla och dottern Linnea. Sedan dess har de fått en till dotter, Selma, och pappa har bli
– Jag har alltid känt mig som kvinna, säger Jessica Wiklund.
Jessica och Camilla Wiklund träffades för nio år sedan. Med tiden blev det allt tydligare för Camilla att Daniel ville vara kvinna. Hon berättar hur Daniel kunde låna hennes kläder och skor när hon var på nattskifte i jobbet som sjukskötare. Nattetid var den enda tiden på dygnet som Daniel kunde leva ut sin könsidentitet.
– Jag hade nog mina aningar från första början att Daniel ville bli kvinna. När vi umgicks på tumanhand var han så mjuk och lugn, men direkt vi kom ut bland folk så var han macho, hård och tuff, säger Camilla.
– Man kan säga att jag byggde upp en skyddsmur, där inget fick synas igenom. Jag var rädd för vad som skulle hända om Camilla fick reda på att jag kände mig som kvinna, om hon skulle packa väskorna och åka. Dessutom var ju snacket om transpersoner i de här bygderna kanske inte det bästa, säger Jessica.
Rykten började småningom spridas i byn – att Daniel sprang med en annan kvinna om nätterna när Camilla var på jobbet. Grannar hade sett en kvinna gå runt ute på gården och inne i huset. En kväll kom Camilla hem och såg avtryck av sina klackar i snön. Då ställde hon frågan rakt ut – vill du bli kvinna? Jessica svarade ja.
– Då föll allt på plats – jag förstod varför du ljugit så mycket och hur du kunde förändras så mycket från en dag till en annan, säger Camilla.
Den sista gången Jessica var Da- niel var på den yngsta dottern Selmas dop. Sedan dess har Jessica kunnat vara sig själv hemmavid.
– Det har varit en stor lättnad, säger Jessica.
Nu har det gått ungefär fyra år sedan Jessica fick transremissen från hälsovårdscentralen i Nykarleby. Det första året ljög paret för omgivningen om Jessica och om de många resorna ner till transkliniken i Helsingfors.
– Man blev bra på konstiga lögner. Ännu i dag kan man komma på sig själv med att förr skulle man ha sagt si och så. När vi skulle till Helsingfors eller om någon kom och hälsade på oanmäld tog vi alltid till lögner, säger Camilla.
Till slut blev det outhärdligt att leva med lögnerna. Camilla berättade sanningen med ett statusinlägg på Facebook, och reaktionerna var positiva. Med facit i hand skulle de nog ha gått ut med sanningen tidigare.
– Det viktigaste är att ha åtminstone en person att berätta det för. Det är bra att få prata med någon efter läkarbesök eller konstiga blickar, ensam skulle det nog vara tufft, säger Jessica.
Varför skulle man inte få vara gift? Det måste ju få vara upp till oss om vi vill skiljas sedan.
Tuff process
Det första året gick till identitetsutredningen. Då besökte Jessica transkliniken i Helsingfors där man gick igenom processen och utredde hennes psykiska tillstånd.
– Planen var att börja åka ner till Helsingfors för läkarbesöken, sen att skiljas. Sen var Jessica tvungen att sterilisera sig, säger Camilla.
Det första året åkte hela familjen ner till Helsingfors en till två gånger i månaden. Vårdpersonalen på kliniken var inte alls beredd på att träffa anhöriga och allra minst barnen, enligt Jessica. Det verkade ganska ovanligt att transpersoner hade familj. Camilla blev sällan insläppt till besöken hos läkare och psykologer. I personlighetsutredningen så kan hon förstå att hon inte fick komma med, men när processen diskuterades skulle hon gärna ha deltagit eftersom hon redan var så involverad.
– Det lät lite som om de trodde att jag inte litar på frun när de sade att hon inte får vara med, att jag kanske inte är ärlig om hon är med, säger Jessica.
Camilla och barnen påstods störa processen och förpassades till väntrummet i timtal. De beskriver väntrummet som vitt, kliniskt och litet med en postlåda där det stod ”Dina åsikter här”.
– Jag lade ganska många lappar i den lådan, säger Camilla.
Kommunikationen löpte heller inte alldeles smidigt. Det blev många missförstånd på grund av vårdpersonalens knaggliga svenska. Ofta när Camilla fick vara med på besöken undrade de bara om det fanns några frågor.
– Vi körde ju inte hela vägen till Helsingfors bara för att ställa några frågor, säger Camilla.
– Jag ville ju veta hur vissa operationer och behandlingar gick till men fick ofta svaret att det bara är läkaren som kan svara på det, säger Jessica.
Efter utredningen skulle Jessica leva sex månader som kvinna, i ett verklighetstest, innan hon fick börja ta hormoner och göra eventuella korrigerande operationer.
– Kvinnokläderna passade inte min manliga kropp. Det kändes inte så bra, säger Jessica.
– Vi var dessutom rädda för hur folk skulle ta det att Daniel plötsligt gick omkring i kvinnokläder häromkring, säger Camilla.
De frågade sig flera gånger om en del av ingreppen inte kunde ha gjorts närmare dem, på hälsovårdscentralen i Nykarleby eller i Vasa. Enligt dem var det ändå bra att processen har många olika steg så att man vet vad man ger sig in på.
– Efter att man gjort könskorrigeringen så finns det ju ingen väg till-
baka, kroppen blir aldrig densamma, säger Camilla.
Tillbaka till puberteten
Att påbörja hormonbehandlingen var omvälvande. Den pågår livet ut, fram till det sista andetaget. Hormonerna blockerar testosteronet, och lyfter fram östrogenet, vilket gör en steril.
– Det har varit som att gå igenom puberteten en gång till, med allt från dåliga nerver till olika klädstilar, säger Jessica.
I Finland måste man vara steril för att få byta sitt juridiska kön. Steriliseringsprocessen kändes väldigt oklar för dem båda och Jessica fick hormonpiller fastän hon inte visste om det.
– De frågade vad jag vill ha som kvinna, och jag sa att jag inte vill tappa håret, eftersom jag har släktanlag för det. Då fick jag hormonpiller och började ta dem. Jag förstod först efteråt att de var hormonpiller och att jag nu blivit steril.
Hon tror att det delvis kan bero på en språkbrist i kommunikationen men säger att hon förstått att andra har upplevt samma sak. För Jessica och Camilla spelade det inte så stor roll, eftersom de redan har familj, men för andra kan det vara förödande.
Jessica har nu papper på att hon är steril och kan juridiskt byta kön, det vill säga namn och signum. Att fysiskt vara kvinna men på alla myndighetshandlingar vara man har skapat komplikationer fler än en gång. Senast det strulade till sig var under en polisrazzia i södra Finland.
– Polisen satte mig att vänta i en timme i polisbilen medan de ringde runt till stationer och sjukhus för att styrka min identitet, säger hon.
När Daniel ändras till Jessica blir hon en ny juridisk person, och måste adopteras av sina föräldrar och även adoptera sina egna barn på nytt för att vara deras förälder.
– Det känns orättvist. Men om det går till så så borde ju alla skulder och räkningar försvinna också, skämtar Jessica.
Under processens gång har många poängterat att de inte får vara gifta längre efter könskorrigeringen.
– Tanken på att skiljas var det värsta, säger Camilla.
När riksdagen sa ja till samkönat äktenskap slopades detta krav, vilket gläder dem.
– Varför skulle man inte få vara gift? Det måste ju få vara upp till oss om vi vill skiljas sedan. Som en familj så är det ju bara bra att vi fortsätter vara en familj, säger Camilla.
Välkomnande mottagande
I byn och staden har mottagandet i stort sett varit välkomnande. Jessica minns däremot en gång när hon stötte på fördomar för att hon är kvinna. Det hände när hon åkte till en annan ort för att hämta en båtpropeller hon sett i en annons på nätet.
– Väl framme stod jag och sökte efter gubben som skulle sälja propellern. När han kom ut sa han att han förväntat sig en karl, och ifrågasatte om jag faktiskt ägde en båt. Då drog jag till med att båtpropellern bara är till vår lilla båt, men att vi har en stor rosa båt därhemma. Då blev han allt tyst. Vi har två båtar, men vår stora båt är ju inte rosa. Inte än i varje fall, säger Jessica och skrattar.
Jessica och Camilla är även huvudarrangörerna för Nykarleby Pride. Karnevalen, som ordnas för första gången i staden, var till en början tänkt som en picknick för hbtq-personer, men intresset växte.
– Alla vågar inte komma till en picknick avsedd enbart för hbtq-per- soner, så vi bjöd in även andra. Nu är det ungefär 600 människor med i gruppen på Facebook.
Jessica har också startat Facebooksidan Våga vilja vara sig själv för hbtq-personer där hon vill finnas till för andra svenskspråkiga i samma position. Hon hoppas ge svar på frågor och ge andra styrkan att vara sig själva. Informationen om hur man går till väga för att göra könskorrigering fick Jessica själv från Regnbågsankan, den finlandssvenska föreningen för sexuella minoriteter och könsminoriteter.
– Som person är hon numera friare, gladare och mycket lättare att vara med, enligt Camilla.
Innan könskorrigeringen avskydde Jessica att gå ut på bland folk i rädsla för att någon skulle se genom fasaden. Nu, när hon kan vara sig själv, brukar hon och Camilla åka på middag på stan en gång i månaden för att hålla kärleksgnistan vid liv. Allt har blivit bättre, bland annat shoppingturer med familjen.
– Som karl var det inte roligt att shoppa. Dom har så tråkiga kläder. Nu vill ingen av oss åka hem då vi är på shoppingtur, skrattar Jessica.
Åttaåriga Linnea berättar att hon till en början inte tyckte om att pappa förändrades.
– Men nu är allt dubbelt bättre, säger Linnea och ler mot Jessica.
– Livet är mycket roligare nu, säger Jessica.
Som tips till andra som sitter i samma båt säger hon:
– Man ska skita i vad andra säger. Vara bestämd och köra sitt eget race.