I kontrasternas Kotka är parker nya lockbetet

Stadsplanering Får det lov att vara en Parkpromenad? Inbjudan gäller överraskande nog en tur till hamnstaden Kotka. Här har gamla hamnområden eller förfallna allmänningar förvandlats till unika grönområden, inte sällan med en wow-effekt.

Invånare och turister älskar hamnstadens grönområden. Antagligen är stadens trädgårdsmästare Heikki Laaksonen den enda som sällan flanerar i parkerna, han kan nämligen inte ta många steg utan att stoppas av människor som vill tacka för parkerna.

Mest känd är kanske Sapokka, en del av viken vars stränder nu är stadens främsta attraktion. Här möts hav och trädgård i en harmonisk helhet, fastän storhamnens containers och industrins cellulosa ligger bara någon kilometer borta.

Vår parkpromenad startar alltså vid landets största småbåtshamn med över 1 300 båtplatser och de blir hela tiden fler.

– Nytt för i år är en brygga för träbåtar, i Kotka finns ju Finlands träbåtscenter som inte bara bevarar utan också utvecklar träbåtstraditionen, säger Heikki Laaksonen.

Utgå från platsen

Hur planeras då en park? Laaksonen säger att ett parkbygge alltid utgår från platsen. Iakttag och lär känna området, se dess potential innan planeringen börjar.

I detta fall behövdes en hel del fantasi. Den inre delen Sapokkaviken var nämligen i uruselt skick. Hela Kotkas rykte var skamfilat.

– På 80-talet sades det att lukten från trävaruförädlingen kändes genast efter att man passerat Lovisa på väg österut.

Sammanslagna är hamnarna i Kotka och Fredrikshamn i dag Finlans största, men sjömanslivet är inte som förr. Tidigare vistades sjömännen i land och satte sin prägel på staden. I dag gäller snabb lossning, lastning och ut till havs igen.

Och den legendariska krogen Kairo där man i tiderna kunde söka Kotkas Ros är i dag enbart öppen på beställning eller under veckosluten.

I stället är parkerna en av stadens största sevärdheter.

– Vi började restaureringsarbetet vid Sapokka med att köra hit grus och bygga en damm och ett vattenfall för att vattnet skulle cirkulera och bli syrehaltigt. Vi pumpar in vatten från havet och flyttade bort de gamla avloppsrören. Men vi har inte fällt ett enda träd eller sprängt ett enda stenblock för parkens skull.

Laaksonen berättar medan vi inleder vår vandring.

På stranden jobbar stadens parkarbetare med stora trädgårdssaxar. Dvärgtallar tämjs till att likna vågor, eller moln, beroende på hur man ser på saken.

– En bra park ska fungera året om, det ska alltid finnas något grönt och något att uppleva, säger Laaksonen som förundrar sig över den slentrian som präglar många parker, till exempel i huvudstaden.

– Det finns trän, en gräsmatta och någon blomplantering, sen är det slut på visionerna.

I Kotkas parker har använts mycket sten. Väldiga granitblock har byggts upp likt amfiteatrar, blivit skulpturer, eller som i Havsparken: ett enormt bord för upp till 50 personer.

– Det handlar mycket om överloppssten från industrin eller från gamla husgrunder. Mycket sten från Kymmenedalen fraktas till Italien och Kina där den vidareförädlas. Men det gäller att också vi börjar förstå granitens värde, säger Laaksonen.

Konst ger wow-effekt

Parker ska också ha överraskningsmoment. Vid Sapokkaviken är de Hannele Kylänpääs tolv skulpturer vars placering man själv får upptäcka. Så får varje besökare sitt eget wow-ögonblick.

Vi har gått över en liten bro, beundrat bryggan med de vackra träbåtarna och möts av röda, orange och gular azaleor, som om bergssluttningen stod i brand. En späd Magnolia prövar lyckan, ska den klara detta nordliga bistra klimat? – Vi testar, säger Laaksonen lugnt. Eero Hiironens skulpturer är större och ofta nonfigurativa. Konstnärsprofessor Hiironen blev så inspirerad av att se sina verk i Kotkas skulpturpark att han genast donerade några till. Så samsas skulpturerna nu med tusentals rosor och den forna Rosenterassen blev uppkallad efter konstnären.

– Rosor är svåra att sköta i ett fuktigt och kallt klimat, en dag smälter snön och nästa dag kan det bli stark kyla. Men vintrarna varierar, ibland

fryser samtliga rosor, ibland övervintrar alla.

Laaksonen är noga med att påpeka att vi inte befinner oss i någon botanisk trädgård, det mesta i parken utgår från naturens egna förutsättningar. Så har till exempel irisen brett ut sig och får göra det i fred.

– Vassen måste däremot tuktas och havtornen måste sågas ned ibland.

Hoppbacken fick ge vika

Vi hejdas ideligen av flanörer som vill skaka hand med och tacka Laaksonen.

– Vi kom hit enkom för att beundra rhododenronbuskarna och nog är här vackert, säger Esko och Helinä Elmunen.

Sapokkavikens västra strand är ofta skuggig och växterna har valts därefter. Här är parken japanskt inspirerad med lusthus där man kan sitta och till exempel läsa en bok.

– Vi ska experimentera med japansk lönn vars blad blir blodröda till hösten, jag tror att den kommer att göra succé.

En trappa leder upp för berget där mäktiga stenblock vaktar likt örnar över viken. Blocken presenterar de stenarter som utvinns kommersiellt i Finland.

Där man ännu på 1950-talet hoppade i landets äldsta hoppbacke har träkonstruktionen ersatts av ett mäktigt vattenfall på 20 meter. Havsvattnet brusar ner för berget och sänder miljoner små vattendroppar,

svalka och syrehaltig luft över omgivningen.

– Visst hade det varit enklare att leda havsvattnet till viken under ytan, men då hade vi inte fått höra bruset och se vattnets rörelser, säger Laaksonen.

Det var motigt de första åren att få stadens belsutsfattare att satsa på parker. Grönområden var liksom inte i högsta prioritet i hamn- och trävaruindustristaden. Men med tiden har budgeten ökat och idag satsar Kotka tre miljoner årligen på utvecklingen av sina parker.

Oljehamn blev havspark

Kotkas innerstad är belägen på en ö och på den södra udden byggs Katarinas Havspark på den gamla oljehamnens 20 hektar stora område. Avståndet från Sapokka är två kilometer om man vill promenera genom grönområden.

– Udden var under 70 år förbjudet område, 2001 började oljebolagen putsa upp udden och nu utvecklas den bit för bit av Kotka stad.

Utsikten är fenomenal och närmast ligger öarna Rankki och Fagerö.

– I går var vädret så klart att man såg Hogland, där bodde i tiderna många Kotkabor, berättar Laaksonen.

Längst ute på udden vid Ankarskäret finns en hisnande vacker officiell plats där man kan ordna en ceremoni och strö ut en avlidens aska. Kaffestunden därefter kan hållas vid det mäktiga bordet format som ett segel.

– Här har hållits fester redan, familjefester, firmafester, rockkonserter och åtminstone ett bröllop. Men vi vill inte ha byråkrati så man kan inte reservera bordet.

Ingen trodde på Laaksonen då han kom hem tillbaka som 28 åring och började jobba som landets yngsta stadsträdgårdsmästare. I dag ifrågasätter ingen Kotkas nya image som parkstad.

En bra park ska fungera året om, det ska alltid finnas något grönt och något att uppleva. Heikki Laaksonen Trädgårdsmästare i Kotka

LIVSVERK. Heikki Laaksonen är född i Kotka och tog studenten vid Kotka svenska samskola. Efter att ha utbildat sig till planeringshortonom i Finland och studerat trädgårdsarkitektur i USA lockade hemstaden igen. Nu tituleras han Trädgårdsråd och man...

BORD FöR 50. Vid det enorma bordet som är hopfogat av inhemska stenarter kan man ordna privata fester. Samtidigt kan man gissa vilka stenarter är och blicka ut över Svensksund där svenskarna förintade nästan hela Katarina den storas flotta 1790.

öVERRASKNINGAR. Hannele Kylänpääs tolv skulpturer får besökaren själv upptäcka i allt det lummiga.

SYRESäTTNING. Norrmannen Hans Gutzeit förde med sig backohoppartraditionen till Finland i medlet av 1800-talet. Där man under tidigare sekel hoppade backe häver nu ett vattenfall sig ner för berget.

TRäBåTSCENTRUM. Sapokkavikens stränder var i uruselt skick medan hamnstaden utvecklades. Fotbollsfolket i arenan invid började kräva att vattenområdet skulle fyllas ut och bli parkeringsplatser. I stället blev det havsnära park med en brygga för...