Documenta öppnar kranarna och lämnar dem rinnande
Documenta 14 och dess kurator Adam Szymczyk griper tag i många berättelser. Återigen är det skalan som ger effekt, skriver Sebastian Johans.
NUTIDSKONST
●●Documenta 14
Kassel, till 17.9.2017.
Den mastodontiska kraftansamlingen Documenta i Kassel skulle kunna beskrivas som Venedigbiennalens lite skitigare kusin, och är den enda utställning som kan utmana den glittrande kanalstaden som världens mest prestigefyllda arena för samtidskonst.
Den glamourösa biennalen i Venedig omges av jippon och kommersiella mässliknande kringarrangemang, vilket saknas på Documenta. Det är helt enkelt svårare att köpa sig en bit av det symboliska kapital som Documenta genererar och det ger förstås integritet och trovärdighet. I den förhållandevis ogentrifierade före detta industristaden – som förresten är vänort till både Rovaniemi och Västerås – får konsten lysa starkare än kommersen, och det bidrar onekligen till ett mer avslappnat betraktande. Documenta kan kosta på sig att vara lite råare, snäppet mindre insmickrande och mer uppenbart politiskt.
Den polska stjärnkuratorn Adam Szymczyk är konstnärlig ledare för den fjortonde upplagan av Documenta och förvaltar traditionen väl. d14 har visserligen fått en del kritik för att vara för konceptuellt och glömma att också idéer behöver en schyst gestaltning. Och för att utställningen i Kassel har fått ett syskon i Aten, där utställningens 160 deltagande konstnärer visar andra verk. Och visst blir det en smula splittrande. För en betraktare som nöjer sig med att se en av de två utställningarna framträder helhetstanken inte lika klart. Att påtvinga betraktaren en hög grad av aktivitet är emellertid något av ett kännetecken för Szymczyk. Och i förlängningen ett sätt att ta konstnärernas arbete på ett stort och lovvärt allvar.
Det förbisedda
Efter några dagars vandrande mellan stora och små arenor i Kassel, från de traditionella Friedricianum, Neue Galerie och Documenta Halle till tofufabriker och gamla brutala posthus, klarnar bilden betydligt.
d14 handlar om att avlägsna skygglappar. Så långt inget ovanligt. Att se det förbisedda är en vanlig tematik i konsten. Det ovanliga är skalan, och ambitionen att göra det i realtid. Det är också därför pendlingen till Aten är direkt nödvändig.
Utställningens mest visade verk är redan Marta Minujins Parthenon of Books, som på det centrala torget Friedrichsplatz har placerat en fullskalig replik av Parthenontemplet i Aten i form av byggställningar som successivt täcks av böcker som varit eller är förbjudna.
Verket innehåller det mesta man behöver veta, och är dessutom en väldigt stark gestaltning. De förbjudna böckerna representerar den förtyckandes vilja att diktera historien, vilket är lätt att ta avstånd ifrån. Referensen till Aten handlar om att vi ständigt gör precis just det och söker en enkel kollektiv berättelse för att slippa en besvärande helhet där vi har ett eget ansvar.
När det gäller Grekland handlar det förstås både om den ekonomiska kollapsen och skulderna, som ju i högsta grad är en följd av ett sys- tem som vi subventionerar och profiterar på. Och om att landet är en europeisk utpost mot en flyktingkris som Europa vägrar famna på ett medmänskligt plan och gör allt för att fjärma sig ifrån.
Porrfeminism
Men d12 nöjer sig inte med att peka på problemet, utan dechiffrerar också tendenserna inom mängder av fält. De osedda, förtigna och ignorerade får stiga fram.
Precis som i Christine Macels pågående Venedigbiennal är d14 fylld av alternativa skapelseberättelser genom ursprungsbefolkningar och diverse sökande hippies. Helheten breddas som ett gummiband. Argentinska Vivian Suters abstrakta naturmåleri från Guatemalas djungler drar åt ett håll. Svenska Britta Marakatt-Labbas broderade berättelse om samernas historia år ett annat. Amerikanska Annie Sprinkle och Beth Stephens sexualbejakande, inte helt oproblematiska, porrfeminism åt ytterligare ett.
Den armlösa konstnären och transgenderaktivisten Lorenza Böttners verk blir ett starkt möte. Precis som den polska skulptören Alina Szapocznikows parallella utforskande av fotografisk representation och cancer.
Den pågående flyktingkrisen får många och påfallande starka gestaltningar. Libanesiska Mounira Al Solhs snabba tecknade porträtt på gult randigt byråkratpapper, ”I strongly believe in our right to be frivolous”, är en fin rest från otaliga möten med migranter.
Den mångkanaliga videoinstallationen Crossings, av grekiska Angela Melitopoulos, i en gammal rund byggnad som tillhör Kassels universitet, drar elegant och mycket effek-
tivt en linje mellan de 100 000-tals slavar som krävdes för att upprätthålla antikens demokratiska vagga och de horder av flyende, rättslösa människor vi på något sätt lyckas vända blicken ifrån i dag. Ett av de bästa verk jag sett på temat.
Skalan ger effekt
Det nazistiska arvet, och Tysklands svårigheter med att förhålla sig till det, återkommer också som en, knappast långsökt, parallell. Här får Finland en representation genom arkitekten Oskar Hansen, som levde och verkade i Polen, och hans ratade men fina förslag till minnesmärke i Auschwitz-Birkenau från 1957.
Att gripa tag i multipla berättelser är en sympatisk ambition, och återigen är det skalan som ger effekt. Vi har sett de transsexuellas historia, kvinnornas, det postkoloniala arvet, det europeiska traumat och så vidare i många tappningar tidigare. Här lyfts alla fram på samma gång, och det är naturligtvis så man närmar sig en riktig historieskrivning. Inte genom att göra punktinsatser och nicka självbelåtet, utan genom att öppna kranarna och lämna dem rinnande. Rimligen är det också där man börjar leta efter en snäppet mindre förljugen samtid.