Von Triers antiklimax
■ Första delen av Lars von Triers tvådelade sexepos Nymphomaniac (Danmark 2013) är något av ett antiklimax. Men är det inte så de flesta von Trier-filmer opererar? Den danska regissören leker med de förväntningar som finns och levererar allt som oftast något annat. Så även här. Den som förväntar sig en erotisk upplevelse kommer att bli besviken. Så också den som förväntar sig något djupsinnigt om sexualitet, specifikt kvinnlig sådan. Den här filmen säger slutligen mest om von Trier själv.
På väg hem från affären hittar den timide Seligman (Stellan Skarsgård) en kvinna i en gränd. Hon är avsvimmad och blodig. Seligman vill ringa efter en ambulans men kvinnan protesterar. Ingen ambulans och ingen polis, men gärna en kopp te med mjölk. Seligman lyder och tar med kvinnan till sin lägenhet där hon får te och en pyjamas och en säng att vila i. Kvinnan visar sig vara Joe (Charlotte Gainsbourg) och vad som följer är berättelsen om hennes (sex)liv där Seligman agerar biktfader/terapeut.
Den unga Joe spelas imponerande av Stacy Martin, som tidigt lär sig förföra män med enkla medel tillsammans med sin ännu kaxigare vän B (Sophie Kennedy Clark). Tillsammans förkastar de konceptet kärlek – här är det njutning och begär som gäller. Kärlek är trots allt bara sex med svartsjuka. Men begäret blir snart en besatthet, ett ständigt sökande efter nya kickar.
I Seligmans lägenhet varvas Joes berättelse med krystade pseudofilosofiska anekdoter och teorier om flugfiske, klassisk musik, judiska bakverk och Edgar Allan Poe. Allt är en metafor för allt som i sin tur för berättelsen framåt. Vid mer än ett tillfälle himlar jag med ögonen. Fibonaccital – seriöst?
Vad är det von Trier vill komma åt? Vill han chocka, underhålla eller leva ut någon slags fantasi om den frigjorda kvinnliga sexualiteten? Vilket det än är känns resultatet pretentiöst, kliniskt. Allt från den spartanskt inredda lägenheten och de diffusa plats- och tidsmarkörerna (London på 70-talet?) till den långa raden sexscener har något orealistiskt över sig. Det är såklart von Trier medveten om. ”Hur tror du att du får mest ut av berättelsen? Genom att tro på den eller genom att inte tro på den?” frågar Joe när Seligman påpekar att en del av historien känns otrovärdig.
Det är ändå stundvis roligt att se von Trier så, ja lättsam. Det finns en distans här och en humor som är ovanlig för den ofta deprimerande regissören. Den första delens ”cliffhanger” varslar dock om vad som komma skall. Om det nu är någon som orkar med två timmar till. Det är frågan om. Yle Teema 23.05
MARTINA MOLIIS-MELLBERG martina.moliis-mellberg@ksfmedia.fi