”Brinner för att producera ren mat”
– Man gör vad som helst för att överleva, man vill inte ge upp, beskriver Gustav Hildén den mentalitet bönder har. Arbete från morgon till natt är värt det, då man får göra det man brinner för.
– Väldigt få bönder livnär sig på enbart spannmålsproduktion, säger Gustav Hildén, 27.
Tillsammans med frun Jenny köpte han tidigare i år Lill-Breds gård i Ingå, en gård som sedan länge är känd för sina jordgubbar. För tillfället odlar de utöver fem hektar jordgubbar även potatis, lök, dill, brysselkål, ärter och majs. I framtiden är det meningen att de ska ta över Gustavs hemgård, då föräldrarna går i pension.
Lill-Breds är beläget intill stamväg 51, strax väster om Ingå kyrkby. Många nöjda kunder viker in och köper jordgubbar och grönsaker från gårdens direktförsäljningstält och sticker in på kaféet, som är öppet sommartid.
Utöver jordbruket – vädret kan ställa till det med skörden – har Gustav Hildén sedan förr också ett byggföretag. Enligt dem har största delen av bönderna i de här trakterna någon sidosyssla, eller så har frun ett annat jobb då mannen jobbar hemma på gården.
För att få bättre avkastning på sina odlingar har paret bestämt sig för att satsa på specialgrödor.
– Chansen är större att bonden får ett rättvist pris från specialgrödor än från spannmål, säger Gustav Hildén.
Förutom direktförsäljningen på gården säljer de sina produkter i ett antal butiker i trakten, och är glada över att ha nöjda kunder.
För Hildéns var det lätt att börja som jordbruksföretagare, eftersom de vuxit upp med det. Utan den bakgrunden kunde det vara svårare:
– Om man ska börja med jordbruk så ska man nog vara verkligt intresserad, säger Gustav Hildén. Och det är han. – Jag brinner för att få producera ren mat av toppenkvalité.
Det gör inte alla bönders barn, enligt Hildén har majoriteten av bönderna inte någon som fortsätter. Det betyder att man säljer eller utarrenderar sin gård. Under åren 2000–2010 minskade antalet gårdar i Finland med 20 procent. Hur lätt är det att börja som ung bonde? – Visst är det ganska jobbigt i början, men det finns ju stödprogram som man kan få hjälp av, säger Jenny Hildén.
De tycker inte att byråkratin är så jobbig, för dem har den alltid funnits, så de är vana med den.
– Det kan vara svårare för sådana som är över 50 år, de kan känna byråkratin som väldigt övervakande, säger Gustav Hildén.
För Hildéns innebär byråkratin främst en drös med blanketter som ska fyllas i och hälsoinspektörer som kommer på besök.
Gustav Hildén säger att han hela tiden vill utveckla sin verksamhet och prova på nya grödor. Något han gärna i framtiden skulle odla är sparris – det är inte så många som gör det i Finland, trots en stor efterfrågan.
– Att odla sparris är handarbete från början till slut, och dessutom tar det två till tre år innan man börjar få skörd, säger Gustav Hildén.
Då är tröskeln ganska hög att sätta tid, ork och pengar på sparrisplantor. Hildén säger att de ändå skulle klara det med den mängd anställda de nu har, eftersom jordgubbsplockarna kunde sköta om sparrisodlandet, då säsongen för sparris är före jordgubbarna mognar.
En annan önskan han har är att kunna ha några får och grisar på gården, så att kunderna på sommaren kunde välja ut den gris de vill ha på julbordet.
En stor del av Hildéns bekantskapskrets jobbar som företagare, men de bedömer att det blivit vanligare i synnerhet på landsbygden.
– Det har nog blivit vanligare att jobba som underentreprenör åt någon annan, säger Gustav Hildén.