”Det tog många år innan jag kunde kalla det våldtäkt”

Jag kommer att dö. Medan strypgreppet hårdnade kring 20-åriga Julias hals, sjönk den hopplösa förvissningen in. Några sekunder senare tappade hon medvetandet.

Under många år bar Julia på en så kompakt skamkänsla att hon inte förmådde prata om det som hände på färjan mellan Sverige och Finland en höstnatt 2005. Först i dag, tolv år senare, kan hon utan att tveka kalla det för våldtäkt.

– Jag skämdes så djupt över alla klichéer kring ”ung tjej på Sverigebåten som inte kan ta vara på sig själv”. Särskilt plågades jag av tanken på att jag kunde ha dött där, och hur mina föräldrar skulle ha skämts för mig – de som alltid uppmanade mig att vara försiktig. Jag klarade helt enkelt inte av det och försökte bara att stänga av allt, säger hon.

Det började som en perfekt avslutning på festhelgen i Stockholm med tjejkompisarna. I baren jobbade en skämtsam och pratglad bartender och på nolltid blev gänget vänner med personalen. När baren stängde fortsatte festen i bakrummet.

– Det var en riktigt klassisk efterfest. Någon spelade gitarr, vi sjöng, drack och pratade.

Julias kompisar drog sig tillbaka en efter en och hon var den sista att gå mot hytten. Bartendern som hon vid det laget kände lite bättre, erbjöd sig vänligt att följa henne till dörren.

I hissen började hon ana oråd. Julias hytt låg några våningar upp men han tryckte på nedåt-knappen. Hennes frågor möttes med ett glatt leende. Han ville bara visa hur hennes nya kompisar bor – personalens våning.

Jag tänker ofta att det vore lättare om jag hade ett stort ärr i ansiktet eller något. Det skulle fungera som bevis för både mig och andra för vad som hände.

”Bara raseri och hat i blicken”

Snart stod Julia tveksam och hängde vid bartenderns hyttdörr. Situationen var obekväm men hon ville inte verka ohövlig utan lät sig övertalas att ta av sig skorna och slå sig ner. När mannen försökte kyssa henne vek hon undan. Hon kände på sig att det lönar sig att lirka sig ur situationen utan att göra honom upprörd.

– Jag vände mig bara bort och tänkte – väldigt naivt – att om jag låtsas vara så trött att jag slocknar så låter han mig vara.

Det gjorde han inte. När han började försöka dra av henne kläderna insåg Julia att hon måste agera. Först sade hon högt och tydligt att hon inte vill att han rör henne. När han inte lyssnade försökte hon snabbt stiga upp och rusa ut.

– I det ögonblicket blev han rasande. Det var som en helt annan person. Senare tröstade det mig att det inte fanns något sexuellt i hans blick, där fanns bara raseri och hat, säger hon.

Eftersom det var höst hade Julia flera lager kläder på sig. Hon slog och sparkade så att han inte lyckades dra dem av henne, men den översta blusen revs till bara slamsor.

Till slut tog mannen ett hårt grepp kring hennes hals. Han knöt händerna allt hårdare tills hon inte längre kunde kämpa emot utan förlorade medvetandet. Hon vaknade till att han våldtog henne i munnen.

Tiden har inte läkt alla sår. När Julia berättar sin historia kommer den hackigt, och emellanåt försvinner hennes röst och blir till ett kraxande. Ända sedan våldtäkten är hennes stämband drabbade av en slitskada som gör att hon ofta får ont i halsen och att hon inte längre kan sjunga som förr. Själv tror Julia att sjukdomen är ett fysiskt uttryck för hennes känslomässiga trauma.

– Någon annan förklaring kan jag inte hitta. Läkarna säger att det här är en skada som oftast bara drabbar yrkessångare.

Skadan är bestående, men ibland önskar hon nästan att den var synligare.

– Jag tänker ofta att det vore lättare om jag hade ett stort ärr i ansiktet eller något. Det skulle fungera som bevis för både mig och andra för vad som faktiskt hände.

Togs inte på allvar

Att bli trodd och förstådd efter ett övergrepp är nämligen ingen självklarhet, det vet Julia i dag. Så fort mannen tog en paus rusade hon upp, kastade sig ut ur hytten och sprang raka vägen till sina kompisar som tillkallade färjans väktare. I öronen ringde mannens sista ord till henne: ”Spring du, annars dödar jag dig.”

– Jag var chockad och kämpade flämtande för att få andan och rösten med halsen full av röda strypmärken. Jag berättade vad som hänt och väktaren antecknade. Jag förklarade att både förövaren och min blus fortfarande är kvar nere i hytten. Han sade att han kan gå och kolla, men inte mitt i natten. ”Folk sover faktiskt och kan bli störda.” Den formuleringen har aldrig lämnat mig, att folk sover och kan bli störda. Han nämnde inte ens möjligheten att göra en polisanmälan.

Smärtan i halsen försvann inte och Julia kände en sådan ångest, rädsla och skam som hon aldrig tidigare känt. Hon beställde tid på hälsocentralen och berättade för sjuksköterskan vad hon varit med om.

– Jag använde inte ordet våldtäkt men någonstans hade jag hoppats på följdfrågor, att någon skulle sätta ord på händelsen och hjälpa mig. Men sjuksköterskan undersökte bara de bleknande strypmärkena och konstaterade att jag är frisk och kry.

Många år senare besökte Julia en terapeut i ett annat ärende, och då kom händelsen upp.

– Terapeuten var mycket tydlig: Det som hände mig var en våldtäkt. Det spelade ingen roll att jag självmant gått med honom ner i hytten, eller att han aldrig lyckades få av mig byxorna. Att få ord på det skedda låste upp någonting inuti mig. Det var egentligen allt jag behövde.

Det är svårt att förstå hur en våldtäkt som både lämnar synliga, livslånga spår och sätter offret i livsfara kan betraktas som någonting annat än just sexualbrott. Men än i dag kämpar Julia mot känslan att bli dömd och förklaringsskyldig om hon försöker anförtro sig för någon. När hon talar är hon hjärtslitande mån om att vara noggrann med detaljerna: Jag hade inte druckit mer än ett par drinkar, jag tog av mig skorna men inga kläder, jag kämpade emot, jag sprang i väg så fort jag fick en chans, jag sade nej, jag sade nej, jag sade nej...

Hon vill ändå anonymt dela med sig av sin historia för att andra drabbade ska förstå att söka hjälp.

– Väldigt länge lade jag skulden på mig själv. Eftersom jag skämdes så mycket måste jag ju ha haft en del i det hela. Jag gjorde också några misslyckade försök att prata om det här med människor som viftade bort eller förminskade händelsen. Nu har jag förstått hur oerhört viktigt det är att man pratar med någon som är sakkunnig på området. Någon som får en att förstå att man inte kunde kontrollera situationen och att det är förövaren som är ansvarig. Som offer behöver man inte medlidande eller chockerade reaktioner, bara empati och förståelse.

Samlad expertis

I dag lever Julia ett bra liv. Hon är gift och har berättat för sin man om våldtäkten men känner inget större behov av att fundera över det förflutna.

– Min man vet varför jag inte kan se på vissa filmscener och varför jag ibland helt utan förvarning bryter ihop och börjar gråta. Då låter han mig gråta ut och sedan fortsätter livet igen.

Hon hoppas att den nya stödcentralen för sexualbrottsoffer i Helsingfors bara är början och att liknande centraler ska finnas i hela landet.

– Den där samlade expertisen är ovärderlig. Jag önskar att det funnits en stödcentral när jag drabbades, där jag genast hade fått hjälp med att inse vad som hänt mig. Stödcentralen uppmanar offer att göra en polisanmälan och bokför alla fall. Jag tror att just det är något av det viktigaste, att det som hänt antecknas och får ett namn så det blir ”på riktigt”.

Hennes fall kommer aldrig att tas upp i någon statistik. Det blev aldrig någon polisanmälan.

För ett par år sedan var hon på samma Sverigebåt igen. Hon gick upp till baren och frågade om den leende svenskspråkiga bartendern jobbar kvar på samma bolag.

Det gör han.