Uppbyggande åtgärdsförslag

Bjarne Andersson efterlyser i HBL den 28.6 uppbyggande förslag om hur man kan minska rädslan för varg. Det levererar Natur och Miljö gärna.

Låt mig börja med att uppmuntra alla läsare att lära sig mer om detta ståtliga och kloka djur. Det florerar en massa sega myter som ökar oron alldeles i onödan. På forskning baserad kunskap om vargens beteende skulle förbättra livskvaliteten för många människor.

Natur och Miljö har upprepade gånger föreslagit att staten skulle satsa resurser på rådgivning. Vi skulle utan tvekan behöva ett finlandssvenskt informationscenter för de stora rovdjuren, eftersom Petola i Kuhmo inte når ut till Svenskfinland. I Sverige finns självfallet material av hög kvalitet som kunde användas hos oss, se till exempel Rovdjurscentret de 5 stora och Viltskadecenter vid SLU.

Varginformatörer (Susilähettiläät) från Luonto-Liitto har i många år besökt finskspråkiga skolor i vargtäta områden för att berätta om vargen. Attitydmätningar visar att finländarnas rädsla för varg har minskat på sistone, så det finns hopp.

För det andra vill jag ännu återkomma till frågan om vargobservationer. Fortfarande händer det alltför ofta att medierna rapporterar om ”vargar” som senare visar sig vara hundar. Rovdjurskontaktpersonerna gör inte i dag tillräckligt mycket för att säkerställa artbestämningen innan djungeltrumman börjar ljuda. Lobbyisterna från Finlands jägarförbund som Andersson gärna citerar bidrar också till att fördunkla allmänhetens uppfattning om hur mycket vargar det finns.

Natur och Miljö kommer även fortsättningsvis att basera sina ställningstaganden på vetenskapliga källor. Vi anser att det är oerhört viktigt att även myndigheter och politiska beslutsfattare baserar sina beslut på trovärdig fakta.

För att lindra vargkonflikten måste vi satsa på att skydda husdjuren, såväl produktionsdjur som jakthundar och keldjur. Jag hoppas att Bjarne Andersson hjälper till genom att ta en mer uppbyggande ton i stället för att försöka få rovdjurssäkra stängsel att framstå som någonting oerhört jobbigt. Om anslagen för material just nu är slut så borde lantbruksproducenternas och naturvårdarnas intresseorganisationer tillsammans lobba hårt för ökade resurser.

En av nyckelfrågorna är hur jägarna kan skydda sina jakthundar mot vargangrepp. Jag har full förståelse för de starka känslor som svallar om ens trogna livskamrat blir riven. Många tekniska lösningar har utvecklats och testats med varierande framgång, men mig veterligen har de vises sten tyvärr ännu inte hittats. En grupp duktiga biologer och ingenjörer med ett rejält anslag för forskning och utveckling kunde säkert lösa den här ekvationen. Sådana här innovationer skulle ha stor efterfrågan på världsmarknaden. Klart är också att hundar borde skolas så att de undviker varg.

Låt mig slutligen kommentera jakten. Andersson påstår att vargförvaltningen inte tilllåter en begränsning av stammens tillväxt. Faktum är dock att Finlands viltcentral beviljat en stor mängd undantagslov för att döda vargar under de senaste åren. Under jaktåret 2017 fälldes 41 vargar med undantagstillstånd och därtill avlivade polisen sju vargar. Föregående år var antalet ännu högre. Det är uppenbart att vargar dödas också utan undantagslov.

Natur och Miljö har förvisso kritiserat Jord- och skogsbruksministeriet för att det totala antalet tillstånd har varit för högt, men när det gäller exempelvis vargfamiljen i Raseborg och Salo besvärade vi oss inte mot Viltcentralens beslut som gällde en individ. Ett stort problem är dock hur jakten har utförts. Bara under senaste jaktår fälldes åtminstone fem alfahonor och minst en alfahane. Föregående år dödades mist tolv alfadjur. Genom att döda alfadjur splittrar jägarna fungerande familjegrupper och försvagar den rödlistade vargstammens förökningspotential.

Jag vill ännu en gång ge en rejäl eloge till polisen för deras sätt att skydda befolkningen mot hot från rovdjur. Polisens linje har på sistone varit saklig och tydlig, till exempel gällande den halta vargen som rörde sig på Kimitoön i våras. Det är viktigt att befolkningen känner att polisen svarar för säkerheten. Vi kan inte acceptera att folk tar lagen i egna händer.