Är arbetaren värd sin lön?
Vart tog den goda regeln, ”arbetaren är värd sin lön” vägen? Alltsedan slaveriet i princip avskaffades (med början i Västeuropa på 1200-talet, i Amerika på 1800-talet) har den regeln varit en självklarhet fram till dags dato. Tanken väcktes redan för över två tusen år sedan i det forna Israel och har mer eller mindre fått sin tilllämpning i så kallade civiliserade länder sedan dess.
I dag, när man börjar syna västvärldens anställningsförhållanden i sömmarna kan man observera, att det tummas en hel del på regeln, speciellt när det gäller anställningen av flyktingar. I all hemlighet ser man deras utsatta situation som ett ypperligt tillfälle att utnyttja billig och kanske till och med gratis arbetskraft. Hälsovård och service är inte heller speciellt välbetalda yrken, även om insatserna inom de sektorerna är av primär betydelse för folks välbefinnande. Och ”vanliga” konstnärers tjänster har börjat uppfattas som något man inte behöver reservera medel för i budgeten!
Välutbildade, nya musiker (som faktiskt är en betydande kraftresurs hos oss i dag) utnyttjas med förklaringar som: ”Vi har inga budgetmedel reserverade för musiken i budgeten, men ni får ju god pr under vår tillställning. Mat och kaffe ska vi dessutom kunna ordna för er”. Eller: ”Vi skulle behöva litet underhållning! Det är ett trevligt sällskap som ni får möta. Vi brukar ha så roligt tillsammans. Kom och spela för oss – två timmar eller så räcker bra till. Men vi har inga pengar. Det är ju så dåliga tider nu.”
Då frågar man sig: Hur har folk tänkt sig, att dessa musiker som satsat flera år med lån för sin utbildning, ska kunna försörja sig och sin familj under sådana anställningsförhållanden? Och varför i all världen vill man ha musik och sång på sina annars så trevliga tillställningar, om man inte har några budgetmedel reserverade för den typen av verksamhet? Jo, musik, sång och konst har alltid varit en väsentlig del av folks välbefinnande. Vi vet att sådana inslag i verksamheten är stämningsskapande och stimulerar såväl gemenskapskänsla, arbetsglädje som livslust. Men att betala för sådana tjänster, nja, det har vi inte råd med!
”Bind inte munnen på den oxe som tröskar”, är visst ett citat ur de över tvåtusen år gamla skrifterna i Nya testamentet. Varför är det så svårt att inse att den regeln borde vara livsviktig också i dag? Det fanns nog en tid, då också yrkesmusiker hade det rätt välställt i Finland – på 1970- och 80-talet. Då kunde man med målmedvetna insatser faktiskt försörja sina familjer med sång och musik. Även inom populärmusiken. En av mina gamla, goda vänner och sångarbröder brukar påpeka: ”Förr fick vi bra betalt för att sjunga. Sen kom tiden då man erbjöd oss mat och kaffe för sången. I dag måste vi betala för att få sjunga.”
Det låter som ett skämt – men vi äldre musiker har faktiskt fått uppleva det på riktigt! Men att bjuda ut sina tjänster gratis eller alltför billigt har en allvarlig baksida. I ekonomiska termer kallas sådant för ”att dumpa marknaden” eller försämra möjligheterna för sina unga kolleger, som verkligen behöver skälig ersättning för att kunna utöva sitt yrke. Borde det inte i detta läge därför vara en naturlig sak, att vi äldre, etablerade musiker tackar nej till framträdanden och därmed ger spelutrymme för våra yngre förmågor? Även om vår lilla konstnärspension inte vill räcka till för dagens utgifter...
Visst är man frestad att svara ja på den frågan.