Petanque och pension

Sommarsolen skiner över idrottsplatsen i Stenløse, väster om Köpenhamn. Erik, 78, och hans syster Tove, 72, tränar bollspelet petanque.

– Två gånger har vi i lag vunnit första pris i länsmästerskapen, berättar han stolt.

Jag är i Danmark för att göra reportage till en svensk pensionärstidning om hur äldre människor har det på andra sidan sundet.

Vi blir inbjudna till Eriks villa i närbelägna orten Ølstykke. Tack vare det danska systemet med efterløn (där staten under vissa villkor betalar lön från 60 till 65 år) kunde han lämna arbetslivet redan som 60-åring.

– Ingen takker deg for du knekker ryggen, konstaterar Erik och systern Tove nickar instämmande och berättar att hon gick som 61-åring.

Han är änkling, hon änka. De bor nära varandra, hörs flera gånger i veckan på telefon och möts regelbundet på idrottsplatsen.

– Vi elsker at rejse, säger hon och räknar upp en rad länder de besökt, alltid med petanque-kloten i bagaget.

Kloka människor, tänker jag och blir än mer styrkt i beslutet att från januari nästa år börja plocka ut (den närmast löjligt låga) pensionen från Sverige, vilket är möjligt från 61 års ålder.

Det är ett beslut som nog få ekonomiska rådgivare skulle applådera. Att, som är möjligt vad gäller Sverige, jobba till 67 ger en klart högre pension. Ändå är jag fast besluten. Och inget hindrar ju att man, i sin lilla finska firma, fortsätter jobba så mycket som behövs.

För många år sedan intervjuade jag en av stjärnorna på tangomarknaden i Seinäjoki och frågade om han blivit rik på sin titel.

– Jag har vad jag behöver och kan ju ändå bara äta tre gånger om dagen, löd svaret.

Vist svarat, tänker jag. Och allmosan från Sverige kan säkert drygas ut, exempelvis medelst små kåserier i tidningar.