I Roosnas & Lepajoes fotspår
■ Nu när filmuthyrningen till stora delar flyttat ut på nätet kan det vara skäl att uppmärksamma Jaak Kilmis Loikkarit (Sangarid), en dramakomedi som hos oss går upp i Elisa Viihde-kanalen, detta efter att i hemlandet slagit knockout på biobesökarna.
Intressant nog har man i filmen vägarna förbi såväl Finland som Sverige, men så öser man ju också ur de hyss som herrarna Raivo Roosna och Alex Lepajoe gjorde sig skyldiga till på 1980-talet.
Som berättare fungerar Ralf Tamm (Märt Pius), en glad gök som tillsammans med bluesbröderna Mario (Karl-Andreas Kalmet) och ”Skåpet” (Veiko Porkanen) sysslar med svartabörshandel med hotell Viru som centrum.
Här byter jeans, strumpbyxor och cigaretter ägare, det vill säga tills marken börjar bränna under fötterna. Åker man fast väntar flera år bakom galler och går det riktigt illa är det Sovjetarmén och Afghanistan nästa.
Det är nu eller aldrig, och i skydd av nattens mörker lyckas trion med en gummibåt ta sig över till Finland, ”tuggummins förlovade land”. Men eftersom Finland har ett rykte om sig att utlämna avhoppare till Sovjet går resan vidare till Sverige.
I vårt västra grannland hälsas de tre ”båtflyktingarna” som hjältar och politiska dissidenter. Men efter den inledande charmoffensiven väntar en betydligt tristare vardag. På en sketen flyktingförläggning av alla ställen.
Alltså är det inte så märkligt att man går in för att dryga ut hushållskassan med diverse väpnade rån, nu återigen i Helsingfors (med Åbo som stand-in).
Stilistiskt sett är detta något av en skälmkomedi, glad i hågen men ändå inte helt sorglös. Speciellt fin och drabbande är Loikkarit som tidsskildring, komplett med ett Sovjet-Estland som i termer av materiellt välstånd, mode och politiskt manövreringsutrymme är mer än lovligt insnöat.
Av intresse är också kulturkollisionerna i filmens centrum. Underförstått: vad tro ni händer när tre killar med Miami Vice och Santa Barbara under rocken frontalkrockar med ett folkhem som talar om integrering och lönearbete med Svensson-gager.
Ett kapitel för sig är den kroniska hemlängtan som efter en tid gör sig gällande. Nämnas kan och bör också den vemodiga och förvånansvärt dramatiska finalen där regissören Jaak Kilmi drar en parallell mellan de estniska ”båtflyktingarna” och dagens olycksbarn.
Emedan det är fråga om en samproduktion dyker det upp många finländska och framför allt finlandssvenska skådespelare framför kameran. Där Peter Kanerva (med stor ironi) gestaltar en blågul flyktingkoordinator porträtterar Maria Sid kvinnan som åtar sig att lära ut ”svensk kultur” åt en av de estniska morsgrisarna. Loikkarit finns som hyrvideo på Elisa Viihde.