Haltande samtidssatir
Cirkeln saknar inte ambition men faller på platta repliker och underskrivna karaktärer.
DRAMA
●●Cirkeln Regi: James Ponsoldt. Manus: Ponsoldt & Dave Eggers efter Eggers roman The Circle. I rollerna: Emma Watson, Tom Hanks, Karen Gillan, Ellar Coltrane.
■ Cirkeln (The Circle) är ett Silicon Valley-drama, en paranoid samtidssatir och en dystopi i bjärt kaliforniskt solsken. Den saknar inte ambition utan vill ringa in var vi nu står i våra digitala liv. Den misslyckas men pekar åtminstone på rätt skurk: vi själva.
Mae (Emma Watson, skarp men lite anonym i en svår vuxenroll) är en typisk generation Y: uttråkad på sitt jobb på vattenverket och bor fortfarande hemma hos föräldrarna. Hennes största skräck är bortslösad potential. Genom väninnan Annie (Karen Gillan) får hon en arbetsintervju på Cirkeln, ett superrikt teknologiföretag som påminner om Google/Facebook/Twitter/Apple/Pixar (välj själv). Filmen fångar perfekt en miljö där de unga, attraktiva och hippa arbetstagarna ska trivas så bra och bli så kreativa att de aldrig vill gå hem – vilket urholkar deras engagemang i resten av samhället.
Företaget sysslar med insamling och samkörning av big data: finansiella, medicinska, sociala, personliga – för allas vår bekvämlighet, givetvis. Men grundaren Eamon Bailey (en olycksbådande karismatisk Tom Hanks iförd kaffekopp och jeans) vill mera än så: göra världen god, tvinga alla att rösta i demokratiska val, avslöja tyranner och terrorister, få människor att dela med sig av all sin kunskap och alla sina upplevelser – vid sidan om att göra vinst för grundarna. Vem som helst som har varit på Slush känner igen vibbarna, språket, det lätt evangeliska hoppet som lyser i människors ögon.
Steget efter
”Sharing is caring” är en slogan som arbetstagarna upprepar i auditoriet där de klappar och hurrar och avundas dem som får inta den stora scenen. Mae hör till dem som får, när hon blir den första person som dygnet runt bär Cirkelns nyuppfunna kameraöga SeeClear på sig. ”Jag beter mig bättre när jag är filmad. Det är mitt sämre jag som kommer fram då jag tror att ingen ser”, bekänner hon. Men när hon blir totalt transparent drabbar det också hennes närmaste: Maes MS-sjuka pappa (Bill Paxton) och ex-pojkvän Mercer (Ellar Coltrane från Boyhood, slående dunkel) blir speciellt utsatta.
Film med sin långsamma produktionsprocess är alltid steget efter i teknologiutvecklingen – allt som ska föreställa revolutionärt har redan skett i verkligheten för länge sedan: Assange, Wikileaks, bevakningskameror, sociala medier... Men filmen har en poäng så länge människor åtminstone i min omgivning fortsätter att vidhålla: ”Jag har ingenting att dölja, varför skulle jag inte visa allt i sociala medier?” Människor ger frivilligt ifrån sig all information för klickens omedelbara tillfredsställelse. Teknologin är kallt neutral, lika användbar i det ondas som i det godas tjänst. Den coola dystopin är väl belyst, förbindlig, lockande och opersonlig – och trots att filmen inte är spännande är visionen isande.
Övertygar inte
Överraskande nog är det dramat som haltar. Jag hade väntat mig mer av James Ponsoldt efter hans underbara film om David Foster Wallace, The End of the Tour. Sällan förvandlas personen publiken identifierar sig med till medlöpare, vilket är intressant men inte helt övertygande.
Det är svårt att få syn på Maes bevekelsegrunder, liksom hennes förhållanden när vissa av rollfigurerna är underskrivna, som Mercer, och andra klichéer, som föräldrarna. Replikerna är ofta platta och idéerna stavas ut. ”Try the koolaid”, säger Eamon till Mae i en anspelning på en annan av norra Kaliforniens ökända kultledare: pastor Jones. Då gick det åt helvete på ett spektakulärt sätt.
Lycka må vara att paddla sin kajak men på slutet här går luften bara ur idéerna med ett pssst och filmen upphör.