Ju mindre elektronik desto bättre
Husbil Jutta Törnqvist motsätter sig slit-och-släng-kulturen och vill ha en bil hon kan fixa på själv.
Jutta Törnqvist vurmar för gamla bilar av modell Volkswagen. Hon är väl införstådd med att man inte får ha bråttom om man väljer att köra ett äldre fordon. Något oförutsett kan hända, i stort sett när som helst. Men hon gillar mekaniska lösningar. – Ju mindre elektronik desto bättre.
Solen håller på att gå ner över de östnyländska åkrarna då vi sätter oss i Jutta Törnqvists Kleinbuss. Det ena dörrlåset på Kyllikki, som bussen heter, kärvar och Törnqvist får trixa lite för att öppna det.
– Jag brukar säga att bussen har egenskaper, inte fel, säger hon leende och snart rullar vi ut på landsvägen.
Den färggranna bilen sticker ut både på utsidan och inuti. Inredningen går i Kalifornienstil: svartvitt rutgolv, röda väggar och en svart skinnsoffa.
– Jag visste redan när jag köpte den att jag ville ha den som campingbil.
Tre VW-pärlor
Törnqvist skaffade Kyllikki 2003. Några år senare kom hon in i de finska Volkswagen-kretsarna efter att ha ”råkat snubbla över” ett evenemang som ordnades av den finska Volkswagen-föreningen.
I dag har Törnqvist en Volkswagen ur tre ”Typ”-serier: En Bubbla från 1960-talet (typ 1), Kleinbussen från 1970-talet (typ 2) och en Fastback från 1970-talet (typ 3). Den sistnämnda har också ett namn: Grodan Boll.
Törnqvist fixar oftast på bilarna tillsammans med sin särbo som också är Volkswagen-entusiast.
– Vi gör allt vi kan själva och klarar oss rätt långt på tumanhand. Vissa tjänster, som målning, köper jag av andra.
Paret träffades för övrigt på, just det, en Volkswagen-träff, och
har efter det deltagit i flera evenemang och samlingar. Till dem åker de vanligtvis i varsin Kleinbuss. På träffarna är gemenskapen det bästa.
– Vi grillar, pratar och dricker öl. Där finns familjer och barnen springer runt. Det är jätteroligt. Ibland är bilarna en sidosak, det är vännerna som är grejen och gemenskapen som håller ihop oss.
Ingen elektronik
På djupet handlar Törnqvists intresse för gamla bilar om att ta avstånd från slit-och-släng-kulturen. Hon gillar det faktum att många gamla bilar skruvas ner till minsta lilla beståndsdel där mycket tas tillvara och blir reservdelar för andra bilar.
– Jag gillar mekaniska lösningar. Ju mindre elektronik desto bättre.
Törnqvist förundrar sig över hur mycket pengar många sätter ner på service av moderna bilar. Hon påpekar att många moderna bilar dessutom har så komplicerad elektronik att det inte går att serva dem själv om man inte har väldigt goda kunskaper i ämnet.
Men trots detta kan det hända att Törnqvist en vacker dag trots allt skaffar en modern bil, eller en ”vuxenbil” eftersom ”medelåldern kryper närmare”.
– Ibland ser jag framför mig hur jag sitter i en kedjekrock, i min Bubbla på Lahtisleden. Hur roligt är det? Jag tänker ganska mycket på säkerhet och har börjat sukta efter en modern Beetle.
Att gamla bilar plötsligt får fel och att man tvingas stanna vid vägrenen är en del av vardagen.
– Man får inte ha bråttom, det kan alltid hända något oförutsett.
De vanligaste felen på Törnqvists bilar hänger ihop med vajrar.
– Gasvajern har gått flera gånger, också kopplingens vajer. Det går ofta att fixa med ståltråd.
Törnqvist tycker inte man behöver vara expert på bilar för att klara sig med de äldre modellerna. Däremot krävs mod att vid behov ta i.
TEXT
FOTO Gasvajern har gått flera gånger, också kopplingens vajer. Det går ofta att fixa med ståltråd.