Privat är trend när svenska museer öppnar
Två nya museer öppnar inom bara ett halvår i Stockholm, och sedan 2010 har minst sju nya museer kommit till. De är privatägda. Samtidigt diskuteras museibegreppet och formas om.
40 000 föremål ska David von Schinkel (bilden) visa upp på 2 500 kvadrat när han öppnar Stockholms nyaste museum: ett leksaksmuseum.
Som de andra som har startat de senaste åren är det helt privatägt.
– Normalt när man startar kulturgrejer utgår man från kulturen och inte affären. Det är svårare att lära sig affärer än kultur, säger Jan Broman som tillsammans med sin bror grundat Fotografiska museet, som gör vinst.
STOCKHOLM ”Borra fler hål i golvet”, ”lägg matta på bänkarna” och liknande uppmaningar står skrivna på lappar här och var. Ett fyrtiotal personer arbetar med att omvandla det underjordiska Bergrummet i Stockholm till leksaksmuseum och det är mycket att komma ihåg.
I september ska Tidö collection of toys and comics med 40 000 föremål på 2 500 kvadratmeter stå klart. Det är ett i raden av nyöppnade museer i staden som är helt privatägt, eller kommersiellt som initiativtagaren David von Schinkel, själv säger.
Stockholms handelskammare talar i en rapport om en museiboom i staden. Mellan 2010 och 2015 kom fem nya museer till – alla var privata. I våras öppnade Vikingaliv på Djurgården och snart ska alltså leksaksmuseet stå klart.
Det bygger på en samling som von Schinkel har ärvt av sin far. Hittills har den visats upp på Tidö slott utanför Västerås, men nu tas den in till Skeppsholmen i huvudstaden.
David von Schinkel guidar runt bland halvfärdiga montrar, papplådor, byggställningar, klenoder. Entusiasmen går inte att ta miste på.
– En av grundstenarna är att det här är ett generationsmuseum, säger han.
Alla ska få ut något av besöket är tanken.
Snickare och smeder bygger upp det hela, men nedsjunken i en soffa med sin dator sitter också en programmerare. Med hjälp av innovativa tekniska lösningar ska informationen och upplevelsen anpassas individuellt för besökarna.
Leksakerna igen är allt från trehundra år gamla till nyaste nya.
– Verkar det galet, frågar David von Schinkel oss efter den nästan vindlande genomgången.
Projektet är onekligen ambitiöst. Ekonomiskt handlar det om en satsning på ”många, många miljoner”, med olika typer av medfinansiärer och en liten summa, 10 000 euro, från Stockholms stad.
Förhoppningen är 100 000 besökare per år. von Schinkel medger att det har blivit en del sömnlösa nätter.
– Ekonomin bekymrar oss i allra högsta grad. Vi gör det här för att det ska bära sig själv och lite till, och det där lite till ska användas för utveckling.
Men en större andel offentlig finansiering har han inte ens velat ha, han tycker friheten är större så här.
Integritet?
Frihet är ett ord som också Jan Broman använder när han motiverar varför han och hans bror Per har startat sitt museum helt med privata medel. Tillsammans grundade de Fotografiska museet för sju år sedan, och fick med sig investerare som gick in med motsvarande två miljoner euro.
– Så fort du blandar in staden eller staten blir det något slags reglerande, säger Jan Broman.
Diskussionen om museers integritet har gått het i Sverige och hänger bland annat ihop med regeringens arbete med en kulturarvspolitik. I den ingår en museilag som träder i kraft i augusti.
Kritik har förekommit om att landets museer politiseras och placeras in i en identitetspolitisk kontext. Kulturministern har förklarat att avsikten tvärtemot är att värna om museernas integritet.
På intresseorganisationen Svenska museer sammanfattar verksamhetsledaren Mats Persson slutresultatet med att museerna som kunskaps- och bildningsorganisationer betonas, men att politikerna ska hållas ”på armlängds avstånd”.
Framgångsrikt
Internationellt är privata museer i sig inget ovanligt – oftast finns en förmögen person som till exempel har en konstsamling som hen vill visa bakom.
Också i Finland är fyrtio procent av de professionellt drivna museerna privata men ägs då av stiftelser, till exempel det nya Gösta eller Amos Rex som ska öppna nästa år i Helsingfors. I Stockholm däremot är bara två av de nya museerna stiftelseägda. De som drivs av privata bolag dominerar nu i utvecklingen.
– Det vi gör är det mest ovanliga, att man skapar en institution som egentligen inte bygger på någonting annat än att försöka skapa ett företag av kulturen, säger Jan Broman på Fotografiska.
Enligt honom beror tillväxten av privata museer på att ”det inte egentligen tas offentliga initiativ” i Stockholm. Nationalmuseum genomgår visserligen en stor renovering, Liljevalchs som ägs av staden likaså, men annars anser han att inte mycket har hänt de senaste fem åren.
Fotografiska lyfts ofta fram som en framgångssaga vad gäller kommersiella museer. Med sina över 500 000 besökare årligen når det högt upp på listan över mest besökta mål i staden.
Dessutom går museet med vinst. Förklaringen är enligt Broman att Fotografiska är ”mera affär än kultur”.
– Sen måste du jobba med sånt som folk vill ha. Vi måste ha väldigt många som gillar det vi gör, för det är ganska små intäkter per person. Då måste man tänka och agera på ett annat sätt än kulturen kanske normalt gör.
Största delen av museets inkomster kommer från restaurang- och kaféverksamhet. Biljettintäkterna står för en fjärdedel, konferensavdelningen för en liten andel och så är museibutiken enligt Broman en viktig komponent.
Också kritik
Vi träffas i det tidigare hamnmagasinet vid stadsgårdskajen på Södermalm dagen före midsommarafton, en av två dagar på året då Fotografiska faktiskt håller stängt. Så ovanligt är det att huset är tomt ett helt dygn att personalen måste tänka till en gång extra hur de ska göra.
För tillfället visas Irving Penns verk, ”en av 1900-talets mest hyllade och inflytelserika fotografer”. Nick Brandt, Sebastião Salgado, Annie Leibovitz och Lennart Nilsson är exempel på andra som har ställts ut.
Fotografiska håller hög profil, och Jan Broman och brodern är heller inte rädda för att sticka ut och ta ställning. Till exempel protesterade de mot den fri entré-reform som regeringen införde för arton statliga museer i fjol.
Men samtidigt som de har hyllats har de också fått kritik, eller ”det knorras i konstvärlden” som tidskriften Fokus skrev för några år sedan. Det har påståtts att Fotografiska främst visar vandringsutställningar och att det saknar samlingar – det resurskrävande i museiverksamhet.
– I Sverige har det funnits ganska många som har velat fara fram med osanningar och vad vi håller på med för att vi inte passar in i deras världsbild av hur kultur ska drivas, kontrar Jan Broman.
Han för fram att Fotografiska producerar 95 procent av sina utställningar, och visst köper in fotografi även om det är med en begränsad budget.
Just kravet på samling är centralt när den internationella museiorga-
nisationen definierar vad ett museum är. Enligt den handlar det dessutom om icke-vinstdrivande institutioner. Definitionen är ändå inte självklar vilket kom fram när den nya museilagen skrevs. I en första utredning ingick inte samlingskravet, men efter remissvar införde regeringen det.
Jan Broman tycker att det är förlegat.
– Ett museum borde väl hålla på med sådant som engagerar människor, förkovran och upplysning. Att vi har grejer magasinerade över hela Sverige, saker som folk aldrig kommer att se, är det någon idé?
På Vikingaliv, som öppnade i april, säger vd Elin Andersson att en utmaning är att visa att ”museum kan vara på olika sätt”.
Vikingaliv bygger på teknik och höjdpunkten är en resa i vagn genom Ragnfrids saga. Syftet är att visa människorna under vikingatiden och också ta kål på myter. De historiska föremål som visas upp ryms i en monter, lånade från statliga Historiska museet.
Det här har fått en del uppmärksamhet. Andersson menar att museerna kompletterar varandra.
– Vi är en inkörsport som är mer lättillgänglig. Man kan jämföra med bokvärlden och säga det som att vi är chick lit medan Historiska museet är romanen.
Ökar i Finland
På Finlands museiförbund känner verksamhetsledaren Kimmo Levä igen den svenska diskussionen. Också i Finland ökar den privata finansieringens andel även om museer som drivs som aktiebolag, som till exempel Fotografiska, inte finns.
Det beror på att det finns fler människor med pengar att investera och att museerna enligt honom allt mer ses som en del av näringspolitik, till exempel så att deras roll för besöksnäringen lyfts fram.
Hittills har investeringarna främst gjorts som engångssatsningar, och Levä ser en fara i att man inte förstår att museiverksamhet är långsiktigt. I Finland står biljettintäkterna för bara 8 procent av museernas inkomster.
Där bröderna Broman och David von Schinkel talar om att de vill slippa inblandning från stat och kommun, kan man också vända på steken och fråga sig om privat finansiering kan påverka museernas integritet och innehåll.
Den här risken ser inte Kimmo Levä.
– Finansiärerna utgår från en värdegrund.
Mats Persson i Sverige igen säger att det är viktigt att investerarna förstår sin roll och att institutionernas frihet inte kringskärs.
Ökningen av privata initiativ tror han beror på att fler känner ansvar för att ”värna kulturarvet”, samtidigt som han säger att vi kommer att få se fler satsningar som rör sig i ett slags gränsland mellan utställningsoch museiverksamhet.