När Sveriges asylpolitik helomvände
”Mitt Europa bygger inte murar” sade Sveriges statsminister i september 2015. Två månader senare presenterade han en asylpolitik på europeisk miniminivå. – Det gick från deras flyktingkris till vår flyktingkris, säger asylrättsadvokaten Viktor Banke som t
90 000 fler asylsökande än prognosen på bara några månader och ett mottagningssystem pressat till max. Ändå anser asylrättsadvokaten Viktor Banke (bilden) att Sverige klarade flyktingkrisen hösten 2015 med framgång.
Nu har landet, liksom Finland, stramat åt sin asylpolitik.
– Det jag tycker fortfarande saknas i diskussionen är den centrala frågan: Vad är vi beredda att ge upp för att ge människor skydd?
Åtta seminarier och diskussioner på några dagar. När man ser till Viktor Bankes program under Almedalsveckan på Gotland blir det klart att han är en eftertraktad paneldeltagare – samt att asylpolitik är ett högaktuellt tema.
– Det är definitivt ett tecken på att frågan hänger kvar, det är på inget sätt avgjort hur den ska hanteras med tanke på framtiden.
Dessutom pågår det enligt Banke en slags kamp om historieskrivningen över vad som egentligen hände 2015 när 163 000 asylsökande kom till Sverige, och framför allt hur landet agerade.
Viktor Banke är advokat specialiserad på asylrätt och brottmål. I och med flyktingströmmen har asylärendena blivit allt fler och de senaste åren har han som offentligt biträde företrätt ett hundratal asylsökande inför Migrationsverket och migrationsdomstol.
Det är också i migrations- och asylärenden som han har blivit känd som debattör i Sverige. Han tar ställning, pekar på problem och korrigerar ock- så fel och missförstånd. Han gör det på Twitter där han har över 11 000 följare och som kolumnist och skribent.
– När man ser att våra klienter och våra rättsområden blir attackerade ur ett rättssäkerhetsperspektiv tycker jag det är viktigt att säga ifrån. Jag tycker nästan det är en skyldighet vi advokater har.
Många uppskattar det, men han är inte populär bland alla och han möter också näthat och hot för sina åsikter.
Perspektivet vände
Nu har Viktor Banke skrivit boken Andrum – om stölden av en flyktingkris och de bestulna som kom ut förra veckan. Den handlar om den politiska helomvändning som Sverige gjorde i sin asylpolitik hösten 2015.
På två månader gick Sverige från statsministerns tal om ett Europa utan murar, som de andra partierna förutom Sverigedemokraterna stämde in i, till en av Europas hårdaste asyllagstiftningar – som klubbades igenom i riksdagen.
Titeln anspelar på en perspektivförskjutning, en ny konsensus. I september skulle människorna på flykt erbjudas andrum, medan det under en presskonferens i november där åtstramningarna presenterades sades vara det svenska mottagningssystemet som behövde det.
Gräns- och id-kontroller som hindrar asylsökande att ta sig in i Sverige infördes. Grundregeln blev tillfälliga uppehållstillstånd i stället för som tidigare permanenta. Och det blev betydligt svårare att beviljas familjeåterförening.
Åttaåringen
Vi träffas i idylliska Visby med kullerstensgator, medeltida murar och rosor. I boken beskriver Viktor Banke vänthallar på Migrationsverkets enheter, tjänstemannaaktiga utredningsrum med högst en Ikea-tavla på väggen och sällskap på fyra personer som går förbi: sökande, handläggare, biträde och tolk.
Fast framför allt handlar det om människorna, hans klienter. Här finns till exempel åttaåriga Jalal vars familj flytt från Irak till Turkiet och lyckats flyga sonen till Sverige.
Men Jalal kommer tre veckor för sent och asylansökan lämnas in så att den nya lagstiftningen omfattar honom. Det innebär att han inte kan återförenas med sin familj. Det är inte tryggt för dem i Irak, Jalal kan inte resa till Turkiet för där är han heller inte garanterad skydd och till Europa kan familjen inte heller ta sig eftersom vägen från Turkiet har stängts i och med flyktingavtalet med EU.
– Det går inte att kärnfamiljer inte ska få leva med varandra, i synnerhet inte familjer som har flytt över halva världen och man kanske har splittrats av omständigheter. Alldeles oavsett: Det är något slags mänskligt minimum att låta familjer leva med varandra, säger Banke.
Jalals öde fick honom att fundera på om han skulle orka med sitt arbete. Det är också just i fråga om familjeåterförening som han tycker att Sveriges helomvändning i asylpolitiken är mest problematisk.
Viktor Banke säger sig vara besvi-
ken, men samtidigt ha en viss förståelse för regeringens beslut om den stramare lagen. I juli 2015 räknade Migrationsverket med 74 000 asylsökande för hela året. Inom några månader kom sedan 90 000 personer över prognosen.
När lagen klubbades igenom följande sommar var siffrorna betydligt lägre, och då hade man enligt honom kunnat lindra i alla fall vissa beslut.
– Det jag tycker fortfarande saknas i diskussionen är den centrala frågan: Vad är vi beredda att ge upp för att ge människor skydd?
– Vi har genom historien valt ett drägligt mindre omfattande mottagande framför ett sämre mer kvantitativt. När det är till priset av familjer som inte får återse varandra är jag tveksam till prioriteringen.
Trots all press på mottagningssystemet tycker Banke att Sveriges insats i själv verket var fantastisk de där höstmånaderna, något som sällan lyfts fram.
– Det är inte berättelsen om ett misslyckande, snarare om en framgång. Dels att vi lyckades med mottagandet, men framför allt att vi lyckades ge skydd åt så många människor.
Europeiskt ansvar
Hur borde vi då ha det?
– Det hade varit bekvämt att slippa svara på, säger Viktor Banke. För det finns inga enkla svar.
Men han säger att han skulle vilja se att Europa samarbetade och fördelade flyktingarna mellan sig. Att inte den europeiska unionen lyckas enas om det är enligt honom genant, inte minst sett till historien.
I boken beskriver Banke sin resa till det stängsel som Ungern lät bygga upp vid gränsen till Kroatien och Serbien för att hindra flyktingar att komma in i landet och EU. Då var Ungern så sent som 1956 beroende av andras mottagande.
Där stannade resan till Europa för flera, och samtidigt påminns vi om alla dem som boken inte tar upp. De som inte längre kan ta sig till EU eller Sverige.
– Vi löste kanske en i längden ohållbar situation för oss, men det är knappast hållbart det som nu pågår i Europas närområde heller.
Det är något slags mänskligt minimum att låta familjer leva med varandra.