Tacka Amerika – och Columbus – för potatisen
Ingenting var sig likt efter att Christofer Columbus upptäckt Amerika. Besättningen hämtade hem potatis som lindrade svälten och syfilis som gjorde slut på 1400-talets sexuella frihet. Senare skulle emigrationen till Amerika bli nödventilen som minskade p
I dagens avsnitt av serien Så formades Finland har vi nått fram till upptäckten av Amerika och Christoffer Columbus betydelse.
Upptäckten av Amerika skulle också få vittgående följder för Finland. Inte minst för den emigrantdam som språkvetare intervjuade för boken Amerika Trunken 1976. Damen var född 1887 i Malax och emigrerade 1913 till Escanaba, Michigan.
”Oh, pappa han gick hit till Amerika, när jag var fyra år. Så mamma hade att sköta oss. Vi var tre, två systrar och en bror. Och han sände inte hem någonting. Så då jag var sju år gammal, så hade jag att gå ut och arbeta. Springa i skogen efter korna i Solv, i Smedsbyn och i Karperön. Och allt jag gjorde i Finland, tjänade för andra tills jag kom hit till Amerika.
”Och vi var så fattiga. Mamma var sjuk en vinter. Och min bror var bara ett år gammal och min syster var två år yngre än mig. Och vi hade inte något annat att äta än potatis och vattnet. Det hade vi att dricka i stället för mjölk. Mamma hade ett litet rum som vi levde i hos Härkmoss-KarlasVendlass nere i Klockarbacken. Jag hade att sova på golvet, men syster och bror sov i bädden med mamma. Det var okey.”
”Och pappa han sände inte hem någonting. Han lånade pengar och sände inte hem dem heller. Så då jag blev gammal nog och fick mera betalt, då hade jag att hjälpa mamma. Så vi betalade upp vad pappa lånat.”
Det gick vägen för den utfattiga familjen i Malax. Även om indrivarna hotade modern med kniv om hon inte betalade makens skulder kom man i väg till Amerika 1913 och livet ordnade sig.
Man räknar med att 365 000 emigranter gjorde resan från Finland till Amerika under åren 1871–1929. Av dem hade 73 000 svenska som modersmål. Man reste framför allt från Österbotten och Åland, men också från Åbolands skärgård.
Professor Nils Erik Villstrand vid Åbo Akademi understryker att Amerikaemigrationen i slutet på 1880talet löste många problem.
– Ungkarlar utan gård hade blivit ett stort socialt problem utan emigrationen. Från Österbotten åkte många. Hade dessa fattiga, arga, unga män stannat kvar skulle Österbotten kanske inte ha varit tryggt för de vita och Mannerheim 1918. Utan Amerikaemigrationen som lindrade misären kunde inbördeskriget ha tagit en annan vändning.
Vilse på havet
Historieskrivningen som går ut på att Christofer Columbus hittade Amerika är förstås galen från början. Urinvånare bodde redan i både Syd- och Nordamerika och åtminstone vikingarna hade stigit i land på Newfoundland 500 år före Columbus lärde sig segla.
När expeditionen äntligen nådde land 12 oktober 1492 så hade Columbus ingen aning om var han var. Spanska kungahusets order var att hitta sjövägen till Indien, alltså trodde kapten Columbus att han hade hittat Indien, döpte invånarna till indianer och betraktade Kuba som Japan.
Columbus ankomst skulle bli en gigantisk katastrof för indianerna. Européerna hade med sig okända dödliga farsoter. Senare började man röva och mörda av hjärtats lust.
Men blodbadet på andra sidan Atlanten bekom inte Europa. Den första omedelbara följden berodde på att Columbus sjömän hade haft ihop det med västindiska damer och bar syfilis med sig hem, en på den tiden okänd sjukdom i gamla världen.
Farsoten som först kallades ”indisk mässling” spred sig som en löpeld över Europa, främst via soldater.
I Italien talade man om ”franska sjukan”, i Frankrike om ”italienska sjukan”, turkarna led av ””de kristnas sjukdom”, tyskarna av ”fransosen”, engelsmännen av ”spanska koppor” och ryssarna av ”polska sjukan”.
Badhusen stängdes
I varje land skyllde man epidemin på en förhatlig granne. Sverige torde med fog kunna skylla syfilisepidemin på den danska kungen Kristian II:s anfallande soldater. Finland förskonades i hundra år, det var först under 30-åriga kriget som hemvändande soldater bar med sig smittan.
En direkt följd av syfilisepidemin var att badhusen i Europa stängdes. Fram till 1500-talet var bastun allmän på hela kontinenten. Det rådde en viss sexuell frihet, badhusen anlitades av bägge könen som även umgicks intimt.
Skräcken för syfilis stängde badhusen. Av rädsla för smitta började man leva enligt stränga moral- och trohetsregler. Bara i Finland fortsatte man glatt att bada bastu, också efter att sjukdomen landstigit. Därför överlevde bastukulturen som varit gemensam för hela Europa bara i Finland, och därför kan vi exportera sauna som en finsk uppfinning, vilket den alltså inte alls är.
Jordpäron från Peru
När spanjorerna erövrade Peru 1532 hittade man odlingar med märkliga jordpäron som man lastade på fartygen, vid sidan av alla inkafolkens skatter. De i besättningen som åt av de underliga frukterna märkte vid hemkomsten att de inte hade insjuknat i skörbjugg, päronen måste alltså vara hälsosamma.
Ändå skulle misstänksamheten mot potatisen vara djup ännu länge. Från slutet av 1500-talet odlades potatis främst som prydnadsväxt i trädgårdar. Knölen ansågs oätlig och användes främst som grismat. 1655 skriver man i Sverige första gången om ”jordpäron”. Men det dröjer till 1720 innan Jonas Alströmer tar in ett större parti potatis till sin gård i Alingsås och börjar experimentera med olika sorter. Han är övertygad om potatisens möjligheter att bli basföda för folket.
Ingen vill tro Alströmer, men när grevinnan Eva Ekblad upptäcker att man kan göra brännvin av potatis kan inget längre hindra knölens segertåg. Grevinnans motiv är inte att uppmana folk att dricka, hon tycker bara så illa om att prima säd görs till brännvin i stället för bröd att hon vill visa på ett alternativ.
Ändå skall det ta närmare hundra år innan potatisen är etablerad som basföda i hela Sverige.
Till Finland och Fagervik gård i Ingå kom de första ”jordpäronen” på 1730-talet med tyska hantverkare. I början av 1800-talet hade redan potatisen slagit ut kålroten. Hemvändande soldater bidrog till att potatisen spreds också bland vanligt folk.
Många fördelar
Till potatisens popularitet bidrog att präster i sina predikningar drev en kampanj för den nya matväxten som var så mycket enklare att odla och tillreda än spannmål. Man behövde bara plocka upp knölarna från jorden och koka dem. Spannmålets väg från åker till matbord var betydligt krångligare och arbetskrävande.
Att potatis lämpade sig så väl som råvara för brännvin bidrog också till att folket så snabbt tog ”jordpäronen” till sig.