John-Erik Jansén
Bowling I den årliga klubbkampen mellan Kiffens och Fredrikshofs IF:s bowlinglag gäller det mycket annat än själva segern. Viktigast är att traditionen lever och att man har roligt.
De stora varuhusen i storstädernas centrum tappar terräng, men samtidigt vill allt fler bo i stadskärnan. Om trenden håller i sig kan det betyda ett uppsving för varuhusen med eget, exklusivt varumärke.
Dörren till Rosavillagatans anrika bowlinghall står på vid gavel men i restaurangen vid gatuplan är det tomt på folk. Däremot hörs såväl rikssvenska och finlandssvenska som finska från hallen ett par våningar neråt.
Egentligen borde en idrottshändelse som denna locka horder av sportjournalister men HBL torde vara de enda som är på plats. Bowling är ju inte precis publikgren nummer ett i vårt land. Amatörbowling ännu mindre.
– Vi är inga proffs utan amatörer som håller bra nivå, säger Kiffens ordförande Ronald Engblom.
Precis. Högklassig amatöridrott är egentligen idrott i sin allra renaste form. Herrar – alla 40 deltagare är faktiskt herrar – i mer eller mindre alla åldrar; från 30-plussare till 70-plussare.
Svenskar och finnar, och finlandssvenskar. Alla med för att samla poäng för sin förening, alla med för att delta, för att ha roligt och för att föra en fin tradition vidare.
Engblom hälsar alla välkomna, går igenom regler och praktikaliteter. Först några träningsrundor och sedan spel enligt amerikanskt sätt med två spelare per bana och byte av bana efter två serier.
Klubbpampar på samma bana
Kiffens ordförande Ronald Engblom delar bana med sin kollega i Fredrikshof, Lars Norbeck. Provkasten börjar. Redan nu ser man att herrarna varit med förut: strikes följer på strikes, och det är sköna, kontrollerade skruvar som gäller. Sällan som kloten hittar sig ut i diket.
Engblom inleder själva tävlingen med en åtta varpå han med nästa klot fäller de två återstående käglorna: spärr. Hyfsad inledning. Norbeck kontrar dock genast med en strike.
Engblom klarar pressen och drar likväl till med en strike.
– Jess, jublar Engblom, och det råder ingen tvekan om att den goda starten smakar. Men samtidigt: – Inte är det så viktigt vem som vinner. På senare år har nog FIF vunnit mera. Huvudsaken är att det är roligt, därför införde vi handicap i matchen, säger Engblom som har handicap 27.
Norbeck, som har handicap 21, gör en ny strike.
– Om det går bra? Ja, det kunde ju inte ha gått bättre, säger den svenske klubbordföranden glatt.
Vilket redan i sig är intressant: inte ens världens bästa bowlare kunde ha inlett bättre!
Legandarisk klubbmatch
Sportskribenter har en dålig vana att använda ordet legendarisk om var och varannan idrottare och händelse. Men om en förening som fyller 100 i år och en som fyllde 100 i fjol har utkämpat en klubbkamp i 90 år i ett sträck, så kan man med fog kallla såväl föreningarna som matchen legendarisk.
Helsingforsklubben Kiffen fyller 100 i år medan Stockholmsklubben Fredrikshofs IF fyller 101. Inte bara det: alltsedan 1927 har klubbarna gått en årlig match mot varandra – vad gäller klubbkamper är det inte alldeles långsökt att tala om världsrekord.
FIF:s 76-årige Stefan Markenfelt hör till de mest rutinerade bowlarna som är med och kämpar denna lördag.
– Jag har varit med i verksamheten sedan 1966. Jag har inte kunnat delta varje år på grund av familj och sådant, men från 80-90-talen har jag varit med varenda gång, säger Markenfelt.
Ursprungligen utkämpades matchen varje vår och varje höst, men sedan 2000-talet har den gått av stapeln i maj. Eller matcherna: i år spelar man först i Helsingfors och följande dag i Stockholm. Sverigebåtarna – eller Finlandsbåtarna – fungerar som transportmedel, restaurang och hotell.
– Det är ett jätteroligt evenemang! Jag har lärt känna många bowlare här och Helsingfors är en trevlig stad, säger Markenfelt.
Men en sak har ändrats under årens lopp.
– Första gången jag var med i klubbmatchen fanns det bara en finländare som inte pratade svenska, nu är det väl bara ett par som talar svenska även om många förstår.
Stor åldersskillnad
Det är mycket gråa tinningar och glasögon, skratt och skämt, när herrarna ställer upp på gruppfoto. Ett tjugotal med FIF:s röda skjortor, ungefär lika många med Kiffens svarta.
De flesta är närmare hundra år än noll, men i bägge lagen finns ett par unga herrar vars ålder torde börja med en trea.
– För tillfället går det ganska bra. Jag brukar snitta ungefär 150 och nu har jag 161 poäng plus handicap vilket ger 203, säger den 35-årige Timo Wilenius i Kiffen.
30-årige Mathias Ernest är FIF:s yngsta deltagare.
– Det är roligt att spela. Dessutom är här så många trappor att någon ju måste bära ner kloten, skämtar Ernest som spelar i den tredje högsta serien i Sverige.
– Hittills har det gått bra. Med tanke på att vi kom hit på kryssning. Du vet, smörgåsbordet...
Jämnhet och tålamod krävs
Såväl Wilenius och Ernest som alla andra bowlare vet att dagen är lång: vem som helst kan göra en bra serie, men här är det sex serier som gäller, både denna dag i Helsingfors och följande dag i Stockholm.
Tarmo Astikainen drar sitt strå till stacken för Kiffen några banor bort. Det ser bra ut för tillfället.
– Det började bra. Jag fick 235 poäng och sedan 22 poäng till i handicap. Men segern är inte det viktigaste, det är närmast ett trevligt evenemang. Fast visst vore en seger körsbäret på kakan.
Svenskarna har en klar fördel i materialet trots att vi spelar med handicap, säger Astikainen som säger sig vara en B-klassens bowlare.
Bowlarna är indelade i olika klasser varav M är den bästa, A näst bäst och B tredje bäst.
Ett par serier senare är tonen inte riktigt lika munter.
– Äh, hade en riktigt dålig serie. Det hänger på så lite. Det kan räcka med att en journalist kommer och ställer frågor. Men det kommer alltid sämre serier, säger Astikainen som brukar snitta kring 180 poäng.
Fattar galoppen. Bäst att låta herrarna tävla i lugn och ro. Trots att de är amatörer och trots att ”det inte är så viktigt vem som vinner”. Men hur gick det sedan?
Precis som väntat: FIF vann med 24 367 poäng mot Kiffens 23 706 poäng. Nåväl, Kiffen får revansch igen nästa år.