Hjärnflykten fortsätter från uni
Intervju Har ledningen för Helsingfors universitet en aning om det raseri som pyr hos personalen? undrar Claus Elholm Andersen, lektor vid Institutionen för nordiska språk. Nu ansluter han sig till hjärnflykten.
Stämningen på Helsingfors universitet är horribel, säger Claus Elholm Andersen (bilden).
I sex år har Elholm Andersen arbetat som lektor i nordiska språk vid universitet – nu åker han till University of Wisconsin där han blir professor.
En anledning till flytten är uniledningens oförmåga att handskas med sparkraven och med personalens rädsla för att bli uppsagd.
– Ledningen borde ha bett oss kämpa med den, mot sparkraven, säger Elholm Andersen.
Efter sex år som lektor och forskare vid Helsingfors universitet drar Claus Elholm Andersen och hans familj västerut, till University of Wisconsin. I bagaget finns Muminmuggar och trevliga upplevelser från barnens år på dagis. Samt vreden över hur fjolårets sparkrav och nedskärningar på Helsingfors universitet verkställdes.
Claus Elholm Andersen sticker inte under stol med att professuren i Wisconsin är ett drömjobb för honom. Men om läget på universitetet inte vore sådant det nu är skulle han kanske inte vara lika pigg på att flytta.
– Nedskärningarna var en sak. Men ledningen för universitetet genomförde dem på ett otroligt inkom- petent sätt. I november 2015 fick vi veta att personalstyrkan skulle minska med nästan tusen personer och först sommaren 2016 fick vi det slutliga beskedet.
– Hur kan man behandla folk så när man vet vilken stress, ångest och nervositet rädslan för att bli uppsagd orsakar?
Den hårdaste kritiken riktar Claus Elholm Andersen mot universitetets kansler, rektor och styrelse. Inför sparkravet lade sig ledningen platt, säger Elholm Andersen.
– Personalen upplevde att ledningen aldrig motsatte sig nedskärningskraven. Ledningen påstår att den förhandlade med regeringen bakom lyckta dörrar och att den motsatte sig kraven men den känslan hade aldrig vi anställda.
– Ett universitet är en stark kraft. Ledningen borde ha bett oss kämpa mot kraven, tillsammans med den. Vi hade kanske inte lyckats men vi kunde åtminstone ha försökt. Alla vet att det finska folket inte vill ha nedskärningar i utbildning och hälsovård.
Claus Elholm Andersen lyfter fram några exempel på protester som gett resultat i universitetsvärlden. I Wisconsin blev det ett ramaskri när guvernören föreslog nedskärningar för universitetet, i Danmark likaså. Sparkraven förkastades i Wisconsin och mildrades i Danmark.
Ingen tänker på studenterna
Resultatet av sparkravet vid Helsingfors universitet är att närmare 600 personer, de flesta av dem i den administrativa personalen, blev uppsagda. Ytterligare några hundra får gå i samband med pensions- och andra omställningar. De som är kvar ska utföra de uppsagdas arbete, utan att ha en aning om vad det går ut på.
– Ingen tycks ha tänkt på universitetets viktigaste resurs – studenterna. De kontaktar oss lärare när de har administrativa problem men vi vet inte hur de ska åtgärdas, påpekar Claus Elholm Andersen.
– Stämningen bland personalen är horribel. Vid min institution är jag inte den förste som har sökt mig bort.
Ett ytterligare irritationsmoment är den omorganisering av studieplanen som inleddes genast efter nedskärningsprocessen och som innebar att en stressad och utsjasad personal omedelbart kastades in i ett helt nytt arbete.
– Ledningen borde ha sagt nej och senarelagt omorganiseringen. Tror du att ledningen är medveten om att atmosfären har nått bottnen? – De inser säkert hur svåra de gångna åren har varit. Men de tycks inte kunna hantera den ilska som gror.
Humaniora i motvind
I den akademiska världen har Claus Elholm Andersens inriktning – humaniora – förlorat i status och inriktning under senare år.
– Humanioras ställning är tyvärr sämre i dag än den var för några år sedan.
– Dessutom har vi adopterat det språk regeringen använder och talar nu i samma termer, det vill säga att krisen inom humaniora beror på oss själva.
Enligt Claus Elholm Andersen är situationen inom humanistisk forskning nu den att stora, kostsamma projekt som kräver mycket pengar anses finast.
– Det innebär att den traditionella, tidskrävande humanistiska forskningen trängs undan.
I USA är läget annorlunda. Claus Elholm Andersen säger att den humanistiska forskningen i USA är individuellare och friare än i Finland.
– Dels utgår man från den positiva amerikanska traditionen, den som säger Yes, we can!, dels har man som forskare frihet att planera in vissa terminer som helt undervisningsfria, eller med ringa undervisning vilket är dyrbart eftersom man då har tid och kraft att ge kvalitativt högstående undervisning.
– Här i Finland är studenterna ofta underprioriterade. Lektorerna stiger in i klassrummet med attityden ”Nu måste jag in och undervisa igen”.
Fantastiskt dagis
Claus Elholm Andersen flyttade till Finland för sex år sedan. Då hade familjen ett barn, det andra föddes i Finland. Båda barnen har gått på dagis i Helsingfors och om de erfarenheterna har Elholm Andersen bara gott att säga.
– Dagisverksamheten är fantastisk.
Den hyllade finska skolan är Elholm Andersen inte lika imponerad av. Han berättar att danska skolexperter som kommer på besök ofta reagerar samstämmigt – de tycker att den finska skolan är tråkig.
– Det är ont om interaktion och försöken att aktivera eleverna är få. Det verkar som om huvudsaken är att inhämta kunskap – alla sitter vid sina skolbänkar och pluggar fakta.
Extra irriterad är Elholm Andersen på att svenskundervisningen i finska skolor så stenhårt satsar på grammatik.
– Det bästa sättet att lära sig språk på är att aktivera eleverna men i stället satsas det nu på korrekthet. Varför gör man inte svenskan till det sexigaste ämnet i finska skolor?
– Det finns mycket finlandssvenska fondpengar som kunde användas för att skicka finskspråkiga elever på grönbete till Sverige till exempel. Det är ett sätt att visa hur användbart det svenska språket är.
Här kommer vi in på ytterligare ett av Claus Elholm Andersens favoritämnen – Norden och nordiskt samarbete. Elholm Andersen är nordist men han är inte en vän av Nordiska rådet.
– Ju hängivnare nordist jag blir, desto mer kritisk är jag till Nordiska rådet. Jag sällar mig till dem som tycker att Nordiska rådet är världens största och dyraste kaffeklubb.
– Använd de pengar Nordiska rådet får på att skicka nordiska unga till sina grannländer. Då lär de sig känna och gilla det övriga Norden.
Personalen upplevde att ledningen aldrig motsatte sig nedskärningskraven. Ledningen påstår att den förhandlade med regeringen bakom lyckta dörrar och att den motsatte sig kraven men den känslan hade aldrig vi anställda.