Fotografiet närmar sig sitt ursprung
Fotograferandet har utvecklats så långt att det återgått till ursprunget. Negativ film som skulle framkallas och kopieras innan den blev positiv var bara en parentes. Det säger Hannu Vanhanen, docent i visuell kommunikation vid Lapplands universitet.
Historiskt sett börjar fotografiet med det mörka rummet, med camera obscura och hålkamera. Genom ett litet hål återspeglades verkligheten i realtid på bakväggen av en mörk låda. Sedan följde en lång tid med negativ film, men nu är vi tack vare de digitala kamerorna tillbaka till att genast se bilden.
– Det har aldrig fotograferats så mycket som nu, men majoriteten av bilderna kommer aldrig längre än till ett minneskort eller en hårdskiva. Där ser vi en tydlig skillnad jämfört med fotograferingens barndom när det var en dyr lyx och ett högtidligt evenemang att låta fotografera sig. För inte så väldigt länge sedan blev man kanske fotograferad en eller ett par gånger under sin livstid, säger Hannu Vanhanen, själv fotograf vid sidan av sin docentur vid Lapplands universitet i Rovaniemi.
– Motsättningen mellan analog och digital fototeknik finns inte längre, det digitala är ju redan tradition. Att det samtidigt är viktigt för många att lära sig de gamla teknikerna är intressant på samma sätt som alla artesanbryggerier, finsnickerier och andra småskaliga former av gammalt kunnande som tas upp i samhället, säger han. Gammal kunskap respekteras för sitt eget värde och tas upp av entusiaster, och med lite tur växer det till en trend.
– För fem år sedan var film och mörkrum närmast en kuriositet utan betydelse, nu lever vi plötsligt mitt i en flodvåg av analog fotografering.
alltid någon på plats
Det positiva med att fotograferandet blivit vardagligt och att utrustningen finns i alla fickor är framför allt att det finns mera bilder. Inte minst medierna drar nytta av det. Vi får bättre nyhetsbilder, om man med bättre avser att det över huvud taget finns en bild från det som händer när det händer.
– Numera är alltid kameran på plats. Medan redaktionerna funderar på hur de ska få en fotograf fram till händelsen kommer det redan in färska bilder från någon som haft sin telefon i beredskap. Ett proffs skulle ta bättre bilder, det är sant, men proffset är sällan framme innan det akuta är över. Tänk på tsunamikatastrofen, alla de första bilderna och videoklippen vi minns kom från privatpersoner med telefonen i handen.
Det negativa med att alla blivit fotografer är att det tar brödet ur munnen på en utbildad yrkesfotograf. Dessutom bidrar det nya läget till att grumla folks uppfattning av fotografi. Allt färre förstår till exempel skillnaden mellan nyhetsbilder och fotoreportage, säger Vanhanen.
kameran är bättre
Den tekniska utvecklingen är snabb, men det finns fortfarande tydliga kvalitetsskillnader mellan smarttelefoner och hyfsade systemkameror. Det ser man om man gör som Hannu Vanhanen, går ut en dimmig dag med en smarttelefon och en kamera och jämför bilderna.
– Eftersom små videokameror i stil med Go Pro redan kan prestera riktigt bra stillbilder ur strömmen har också det digitala fotografiet utvecklats vidare. Hela tänkesättet har blivit ett annat, men det gäller främst de vardagliga bilderna. Parallellt har vi ju fortfarande den långsamhetsfilosofi som man kan hitta i publikationer som National Geographic. Att stanna upp och titta, att återkomma till samma plats vid olika årstider och ta avstånd från den brådska som smugit sig in också i konsten är en stark motrörelse som ger väldigt fina fotohelheter.
Fler kollektiv
Förr tog vi släktbilder, och den traditionen fortsätter i utvecklad form. Numera ingår vi bara i fler kollektiv. Förutom familjen och släkten finns det kompisar, olika intressegrupper och varför inte kolleger att plocka in i våra foton.
Det blir alltså fler bilder, men de samlas inte alltid ihop för framtiden. På sociala medier är bilder en färskvara, och många har fyllt sin funktion när de fått sina likes.
– Digitala format är inte speciellt beständiga, men numera är det enkelt att beställa fotoböcker av de viktigaste bilderna. Det är lika beständiga som vanliga böcker, med reservation för katastrofer som översvämning eller eldsvåda, säger han.
Även om man lyckas bevara alla bilder i digital form på olika hårdskivor är det ingen som orkar gå igenom dem efter en tid. Det är för många, helt enkelt. Därför är Hannu Vanhanen en vän av urval och fotoböcker.
– Människans behov av att avbilda och återge sin verklighet är konstant. Med modern teknik är det lättare att dela med sig av det man sett, upplevt och fotograferat. I stort är ju det här positivt, och framför allt är det mycket lättare för en bra fotograf att hitta en publik i dag. Men den dag jag börjar fotografera min mat och skicka ut bilderna på sociala medier hoppas jag att någon låser in mig, skrattar han.
selfies före selfien
Inte ens selfien är något nytt påfund. Bland de finländska självporträttörerna kan man plocka fram Arno Rafael Minkkinen och Elina Brotherus.
Minkkinen har själv någon gång sagt att han är glad att han hann avbilda sig själv i god tid före den digitala teknikens intåg och selfieboomen, när det ännu var lite ovanligt.
– Det finns ändå en tydlig skillnad mellan självporträtt och selfies, det bör vi komma ihåg. Med sociala medier kom egotrippandet in i bilden. Man märker att alla selfies och matbilder fyller en alldeles ny funktion när det gäller att boosta den egna självkänslan, och tyvärr blir det lätt addiktivt, säger Vanhanen.