Fattig på fel sätt

● När Helsingin Sanomat i veckan bad 53-åriga trebarnsmamman Laura beskriva sin vardag som ensamstående och skuldsatt låginkomsttagare lät läsarreaktionerna på sociala medier inte vänta på sig. Fram vällde en massiv kaskad av hån och ilska och förnumstiga råd. En del gjorde sig lustiga över att Laura donerar pengar till välgörande ändamål trots sitt ekonomiska trångmål, andra var rasande över att Laura klassas som fattig fast hon får drygt 1 400 euro i handen varje månad, många pekade finger för att hon ibland betalar läsk med mobiltelefonen för att sedan kunna köpa bröd för flaskpanten och för att hon månar om mat till hunden och de två katterna på bekostnad av barnens måltider. Vissa tyckte det var idioti att Laura inte vill söka utkomststöd som hon antagligen skulle beviljas.

Samtidigt, i helt andra diskussionstrådar, är folk upprörda och oroliga över Delikatessens lösviktsläckerheter och betjäning över disk. Vi lever sannerligen i parallella verkligheter.

● I Finland riskerar 904 000 personer fattigdom eller social utestängning, vilket motsvarar 16,8 procent av vår befolkning. Till gruppen räknas låginkomsttagare, materiellt fattiga personer eller personer som bor i undersysselsatta hushåll. Det som utmärker Finland är att tre av fyra i den här gruppen är låginkomsttagare.

Informationen framgår av EU:s statistik över inkomst och levnadsvillor (EUSILC 2015). För att klassas som låginkomsttagare ska hushållets sammanlagda inkomster ligga under 60 procent av den nationella medianinkomsten, vilket betyder att den finländska fattigdomsgränsen går vid 1 190 euro per månad eller 14 300 euro per år i nettoinkomster för den som bor ensam. Består hushållet av till exempel två vuxna och ett barn går månadsgränsen vid 2 140 euro.

Drygt två procent, alltså över 100 000 medborgare i vårt land, lider av allvarlig materiell brist. Till den gruppen räknas personer som lider brist på minst fyra mätare av nio för ett hushåll. Mätarna är betalningssvårigheter, svårigheter att klara av överraskande utgifter, eller att hushållet inte har råd med telefon, tvättmaskin, tv, bil, en proteinrik måltid varannan dag, en veckas semester årligen utanför hemmet eller att hålla hemmet tillräckligt varmt.

Det här är en sida av fattigdomen som hos oss konkret syns i till exempel brödköer, misskötta husdjur och barn som aldrig har en hobby som kostar, och som flätas in i komplexa mönster av alkohol- och psykproblem, våld i hemmen, mobbning i skolan, hån och hat i sociala medier, rasism och främlingsfientlighet på gatan.

På många sätt och olika plan är vårt hundraåriga Finland fortfarande ett fattigt och våldsamt land. Just nu verkar det utarmat på empati, på en vilja att hitta nya lösningar och verka tillsammans.

Rikare än så har vi alla råd att vara. Också när Laura väljer att berätta om sin vardag.