Nyslottöppning med tidlös mozartsk kärlekslabyrint
OPERA
Nyslotts operafestspel.
Enleveringen ur seraljen av Mozart. Dirigent: Christoph Altstaedt. Regi: Katariina Lahti. Scenografi: Mark Väisänen. Dräkter: Erika Turunen. I rollerna: Hulkar Sabirova, Tuomas Katajala, Lucrezia Drei, Cosmin Ifrim, Jyrki Korhonen, Sebastian Wirnitzer. Premiär i Olofsborg 7.7.
När kejsar Josef II, i Peter Shaffers pjäs och Milos Formans film Amadeus, efter urpremiären på Enleveringen ur seraljen kommenterar ”för många noter, min käre Mozart” genmäler Mozart ”exakt så många som krävdes, ers höghet”. Detta är en anekdot och den musikälskande regenten sade egentligen ”gewaltig viel Noten, lieber Mozart”; alltså ”våldsamt många noter”, vilket förstås inte är samma sak.
Hur som helst hade båda rätt. Mängden noter är avsevärd och aldrig tidigare hade Mozart varit så säker på det optimala placeringssättet. Det är inte svårt att föreställa sig vilket intryck musiken med sina smäktande melodier, komplexa ensembler, schvungfulla körer och effektfulla tingeltangel i den turkiska janitsjarmusiken, som var på modet i 1780-talets Wien, måste ha gjort på premiärpubliken.
I Enleveringen, skriven på folkspråket med talade repliker och till genren Singspiel, överskrider Mozart alla dittillsvarande musikdramatiska gränser och förlänar sina karaktärer ett psykologiskt djup och den rätt infantila handlingen ett oväntat filosofiskt djup. Kvaliteter han ytterligare skulle renodla i sina följande operor.
Färgsprakande kostymkavalkad
Stycket bör ses mot bakgrunden av såväl upplysningstidens nya syn på människan och samhället som Josef II:s toleransbrev om religionsfrihet och pascha Selim – som egentligen inte är turk utan konverterad spanjor och av Mozart, smått genialt, tilldelats en talroll – får ikläda sig rollen av den ”ädle hedningen”, som när saker och ting ställs på sin spets flaggar för medmänsklig tolerans och försoningens universella kraft.
Om kvinnornas situation i Selims seralj vet vi föga, men våra bortrövade hjältinnor låter sig åtminstone inte underkuvas. Konstanze och tjänarinnan Blonde sätter Selim och hans dumdryge högra hand Osman på pottan med besked. Att påstå att Mozart var protofeminist är kanske att ta i men visst tecknar han, och hans librettister, mestadels kvinnoporträtt med lika mått förståelse och respekt.
Allt detta ger en intellektuellt sinnad regissör som Katariina Lahti tacksamt stoff att bita i och man
De krävande vokalstämmorna var desto mer rörliga i sina förverkliganden och speciellt damerna visade sig på en imponerande styv lina. Konstanze är ett slags kombination av lyrisk sopran och koloraturdito, kryddad med dramatiska kvaliteter, och Hulkar Sabirova bemästrade alla tänkbara utmaningar med bravur.
kan väl säga att hon kom halvvägs. Lahti betonar i sin läsning det för Mozarts operor så typiska känslomässiga labyrintirrandet och det är inte svårt att förstå Konstanzes slitning mellan lojaliteten till sin trolovade träbock Belmonte och attraktionen gentemot Selim, här nog så virilt framställd av Sebastian Wirnitzer. En inre konflikt, som Lahti antyder snarare än understryker.
I övrigt kändes det sceniska förverkligandet märkligt statiskt och mer än en gång stod man stelt uppradad i stället för att agera. Scenografen Mark Väisänen och videoansvariga Jenni Valorinta verkade i sin tur inte ha kunnat bestämma sig för var man ville placera handlingen och betydligt mera än Turkiet doftade det Nordafrika med vissa sydligare markörer (giraffer, etc). Väisänen kunde dessutom i högre grad ha utnyttjat den befintliga miljön i stället för att fylla den med överflödiga konstruktioner.
Eventuellt har man, på samma sätt som Erika Turunen i sina dräkter, eftersträvat en tid- och platslös allmängiltighet men konceptet bar inte ända fram, även om den ständigt karaktärskiftande fondmånen var en lysande idé. Liksom Turunens färgsprakande kostymkavalkad i den frifräsiga slutkören, som liksom så mycket av det sceniska utspelet kändes onödigt städad och renons på den gnutta av karnevalism, och inte minst ren och skär rörlighet, som hade lyft det hela till en ny nivå.
Stilrent och uttrycksfullt
De krävande vokalstämmorna var desto mer rörliga i sina förverkliganden och speciellt damerna visade sig på en imponerande styv lina. Konstanze är ett slags kombination av lyrisk sopran och koloraturdito, kryddad med dramatiska kvaliteter, och Hulkar Sabirova bemästrade alla tänkbara utmaningar med bravur. Något som även gällde den impulsiva Blondes skyhöga roll, som Lucrezia Drei gjorde med en imponerande självklarhet och finess.
Tuomas Katajala verkar född till att sjunga Belmonte, och övriga Mozartroller, och hans tenor var behaglig att lyssna till, även om han kunde ha odlat ännu mer renodlade pianissimon. Belmontes betjänt Pedrillo är en betydligt livligare scenisk uppenbarelse, som sjöngs utomordentligt stilrent och uttrycksfullt av Cosmin Ifrim. Jyrki Korhonen var onekligen i sitt rätta buffo serioso-element som den halsstarrige Osmin, men tyvärr har rösten sett sina bästa dagar och de lägsta tonerna var i det närmaste obefintliga.
Unge tyske dirigenten Christoph Altstaedt gör en fin karriär inte minst som operadirigent och hade inympat mer än ett uns stiltrogen interpretationspraxis i den föredömligt flexibelt och smakfullt spelande festspelsorkestern. Kanske kunde man ändå ha brassat på ännu mer i de avgörande momenten, så inte minst ”janitsjarbandet”. Som nu var fallet blev man nära på överröstad av den sedvanligt slagkraftigt sjungande kören.