Lådkameran blev en tidsmaskin
Aliisa och Tuomas Sinkkonen utforskar den gamla fototeknikens möjligheter i Studio 1851 i Björneborg. De fotograferar med våtplåtsteknik och gammal utrustning. Porträtten blir magiska tidsresor för den som sitter absolut stilla i några sekunder framför li
Våtplåtsteknik är en fotografisk term som känns mycket avlägsen för den som fotograferar med telefonen och lagrar bilderna i molnet. Ändå ser man genast att de framkallade glas- eller aluminiumskivorna är lite mera än vanliga foton.
Aliisa och Tuomas Sinkkonen på Studio 1851 i Björneborg driver studion som ett konstprojekt och en del av en akademisk avhandling. Samtidigt lär de sig en gammal teknik som fortfarande fascinerar både dem och kunderna. På två år har studion skapat sig ett namn.
Allvarsamt
På väggarna i det kompakta utrymmet hänger svartvita porträtt av nutida människor som ser ovanligt allvarliga ut. Så var det också under 1800-talet, och det finns en naturlig förklaring.
– När man blir fotograferad med den här tekniken måste man sitta orörlig i flera sekunder, och försöker man le blir det oftast lite krampaktigt och konstigt. Därför är det bättre att man har ansiktsmusklerna i ett neutralt ”viloläge”, säger Aliisa Sinkkonen.
Suvi Rosendahl är dagens kund, och hon är helt tillfreds med att se lite allvarligare ut framför kameran.
– Så blir jag ändå på alla bilder. Jag är glad bara jag har ögonen öppna på bilden.
Tuomas Sinkkonen lovar att hon kommer att ha det.
– Alla blinkar reflexmässigt när blixtljuset bränns av, men det är en så snabb blinkning att det inte syns på fotografiet.
När ljusskyddet dras av linsen till en lådkamera ska motivet sitta stilla i minst fem sekunder. Sedan ska plåten snabbt in i mörkrummet för framkallning innan den torkat. Efter framkallning och fixering ska plåten ännu torkas och lackas.
Kändisporträtt
På ett par tre år har Tuomas Sinkkonens idé gått från planering till verklighet, och studion är nu öppen för kunder. En del av dem är känt folk som använder porträtten på skivomslag eller bokpärmar, men alldeles vanliga fotograferingar är ändå i majoritet.
– Det fina med porträtt av kändisar är att man kan sälja kopior av dem till fansen, säger han. Det förbättrar lönsamheten.
Grundtanken är att priset inte ska vara ett hinder för någon. Ett eget standardporträtt på glasskiva inklusive digital kopia får man för några tior, ett rent fyndpris med tanke på graden av hantverk. Till en början fotograferade Tuomas enbart på aluminiumplåtar. De är lättare att kopiera, eftersom glasplåtar lättare ger reflexer, men de blir också dyrare att jobba med.
Tuomas Sinkkonen har länge intresserat sig för gamla tekniker och metoder för fotografering. Numera tillverkar han alla sina vätskor från början i sin egen studio och försöker få dem så lite giftiga som möjligt.
– Våtskive-kollodiumtekniken är fotograferingens kungsgren, så det intresserade mig naturligtvis mest. Dessutom får man ju genast se bilden rättvänd.
En kollodiumbild ser först ut som ett negativ mot ljuset, men mot en mörk bakgrund är den positiv och kan ramas in direkt, ungefär som en polaroidbild. Kollodiumnegativprocessen användes kommersiellt i stor skala mellan 1860 och 1890. Skärpan och detaljrikedomen gjorde att man på 1800-talet snabbt utvecklade mikroskopiska bilder för under-
rättelsetjänster, men också små bilder som kunde monteras i pennor och smycken.
Utrustningen är inget man bara går in i fotoaffären och köper. Den stora kameran hittade Tuomas i Ryssland. Trots att den ser ut att vara från 1800-talet är den bara några decennier gammal. Bälgtekniken har funnits kvar hela tiden. Det bastanta stativet som kameran är fäst vid hittade han på nätet i USA. Det är från 1920-talet.
Teknik från 1851
Som man kan gissa med ledning av studions namn var det 1851 som britten Fredrich Scott Archer uppfann den våtplåtsteknik som paret Sinkkonen återuppväckt. Om man fotograferar utomhus med våta plåtar måste man bära med sig framkallningsstudion med alla tillbehör också, eftersom hela processen måste göras innan emulsionen på plåten torkar. Tekniken gav på sin tid en bildskärpa som uppvägde alla nackdelar, och den slog ut tidigare fotograferingstekniker.
Till en början fotograferades kunderna utomhus, men i synnerhet under den kalla årstiden är en studio betydligt mera praktisk.
– Här är det lättare att kontrollera förhållandena trots att vi måste använda konstgjort ljus, säger Tuomas Sinkkonen.
Efter ett par utställningar och besök på festivaler börjar Studio 1851 redan bli känd i lite större kretsar.
Via Facebook och nätet i allmänhet har duon nått ut med sina porträtt. Pop up-studion har då och då deltagit i olika evenemang på större orter som Helsingfors, Åbo och Tammerfors. Det kommer de att fortsätta med.
– Det vi har diskuterat med tanke på framtiden är någon form av museisamarbete, säger Aliisa Sinkkonen. Möjligheterna är många, någon form av fältfotografering i samband med återskapade historiska händelser skulle också ge en helt ny dimension åt projektet.
Vill man ha ett porträtt gjort i gammal teknik är det enklast att använda sig av ny teknik för att reservera tid. Facebook är ett viktigt verktyg för att nå kunderna.
– Vi har båda studerat digital kultur och spelutveckling vid Åbo Universitets Björneborgsfilial, så vi är inte helt fastlåsta i det nostalgiska, säger Tuomas.
Den magiska känsla man får inför porträtten i studion beror delvis på spänningen mellan gammal teknik och moderna människor. Resten av magin är ren fototeknik. Processen med original som inte behöver förstoras ger extremt detaljrika bilder. Plåten är dessutom bara känslig för blått ljus, vilket ger en helt speciell lyster åt både ansikten, smycken och kläder.