Final för Sommaräventyret 2017
Jakten på det magiska ljuset vid Danmarks nordspets har lockat konstnärer till Skagen i 150 år. Vi är inget undantag. Här slutar vägen, här möts haven och här slutar Sommaräventyret.
Skagen, Danmarks nordspets, blev slutdestination för årets sommaräventyr. Här tar vägen slut, här möts haven. Efter 6 457 kilometer och fyrtio laddningar vet vi: Europa står berett för elbilen.
– Ljuset är för hårt. Det är för lite ljus. Det är motljus.
I veckor har jag lyssnat på fotograf Weckströms marrande om ljuset, som alltid är fel.
Nu ska du få se på ljus, tänker jag, och knackar in ordet Skagen på bilens gps.
Den anger 1 261 kilometer till Skagen från Strasbourg, drygt femton timmar på vägen. Datorn föreslår fem laddningspauser på sammanlagt drygt 2,5 timmar, de ingår i helhetstiden.
Det innebär en utmaning för elbilen och en övernattning i Hannover.
Är ljuset myt eller verklighet, undrar vi när vi i kvällningen på den andra dagen kör in i ett folktomt Frederikshavn. Ja, inte riktigt tomt, fyra norska turister och två lokala fyllon irrar på gågatan i centrum. De förstnämnda, liksom vi, i jakt på något ätbart. Efter en kvart möts vi på den lokala pizzerian där man äter längs en smal bardisk. Det enda stället som håller öppet efter klockan 22.
Det är iskallt och ödsligt. Regnsjukt är det också.
Skarp havsgräns
Glädjen är därför stor när solen obarmhärtigt väcker oss strax före sju. Gardinerna blev ofördragna efter gårdagens pizzaorgie.
Vi tar oss till fots ut till spetsen, till Grenen. De som inte orkar gå tar traktorsläpet, Sandormen, de två kilometrarna från parkeringsplatsen.
En gång tidigare har jag stått här, men då var havet, eller rättare: haven, lugna. Då kunde man inte skilja åt Kattegatt och Skagerrak.
I dag är det inget tvivel om var de två möts. Uppifrån dynerna ser man en spikrak linje mellan haven. Skagerrak är djupblått och Kattegatt blågrönt. Gränsen mellan dem är som ritad med linjal.
Det blåser friskt och vågorna slår mot varandra över det långsmala sandnäset. Det är ett naturfenomen som man inte kan se sig mätt på. Tiotals turister har vadat ut i det decimeterdjupa vattnet för att ta selfies. Det blir en lucka på knappt trettio sekunder när jag kan ställa mig där ensam.
Att simma är strängt förbjudet för undervattensströmmarna kan dra i väg med en på nolltid.
Länge följer vi med en säl som vältrar sig i dyningen invid stranden. Den låter sig rullas längs sandbottnen för att då och då sticka upp nosen till åskådarnas förtjusning.
Ljusets mästare
Och ljuset?
Det växlar ideligen. En molntapp framför solen förändrar det blåas nyanser på en bråkdels sekund.
Det var därför Skagen blev på modet bland de stora konstnärerna i slutet av 1800talet. Skagenmålarna, med Peder Severin Krøyer, Marie Krøyer, Holger Drachmann, Anna och Michael Ancher i spetsen, drog hit lockade av det trolska ljuset.
Deras dukar fylldes av gracila kvinnor i pastellfärgade klänningar bland ljusa sanddyner eller grovhuggna fiskargubbar med skägg, pipa och sydväst. De fann en lätthet i måleriet som man inte hittar någon annanstans.
Därför är det nästan paradoxalt att den mest iögonenfallande av P.S. Krøyers målningar är en av hans sista, Midsommarbrasan på Skagen. Mörkret har sänkt sig och den här gången är det ljuset från brasan som gäller. Målaren har samlat en grupp kända konstpersonligheter tillsammans med lokalbefolkningen runt brasan. Men det är borgerskapet och
konstnärerna som står i ljusskenet, de vanliga Skagenborna står i skuggan. Det mest gripande i målningen är i alla fall paret som står tätt till varandra, i mitten, lite avsides bredvid en uppdragen båt. De föreställer konstnärens hustru Marie och den svenske tonsättaren Hugo Alfvén vars kärlekssaga just inletts. Ett faktum Krøyer väl känner till.
De bästa av Skagenmålarnas verk finns utställda på Skagens museum. Man behöver inte vara konstkännare för att tilltalas av dem.
Är vi ärliga så är det inte bara ljuset som drar oss hit likt insekter. Vi är minst lika intresserade av kroppens som själens välbefinnande. Naturligtvis borde vi luncha på Brøndums Hotel där konstnärskolonin höll till i slutet av förförra seklet och där mycket av den tidens atmosfär har bevarats. Men det känns som att havet kallar. Alltså söker vi oss ner till hamnen där segelbåtar och trålare tycks samsas om utrymmet. På Fiskehuskajen ser vi hur servitörerna på Skagen Fiskehusrestaurant bär ut det ena fatet färska räkor efter det andra.
Själv är jag ingen vän av att kleta ner fingrarna när jag äter, men är man i Skagen så är man.
Räkorna är just som de ska vara, al dente, och bara lätt saltade med en dillsås. Gudomligare kan det inte bli.
äntligen: varde ljus!
Efter lunchen är vi redo att möta ljuset. Vi kör ut bland dynerna, förbi Den tilsandede kirke, den insandade kyrkan, som är mest spännande för det man inte ser, än för det man ser. I dag sticker bara ett vitt torn från 1300-talet upp ur den omgivande sanden, men under tornet finns resterna av en av de största kyrkorna i dessa trakter. Sandvandringen som började på 1500-talet begravde en stor del av kyrkan som måste stängas 1795.
Vad som finns under tornet och sanden kan besökaren låta fantasin eggas av.
Så hittar vi till slut den rätta dynen och det rätta ljuset. Också Weckström är nöjd.
Platsen på Sønderstrand verkar vara exakt densamma som målaren Carl Locher hittade 1895 när han målade sin ”Gråvejrsdag”.
I dag är det bara lätta vita moln som flyger över dynerna och ni kan se hur vinden får gräset, sanden och föremålen att bölja som havet utanför.
Vi har förevigat vår trogna färdkamrat och Skagenmåleriet har fått ett nytt betydande tillskott.