Odödliga Ultra Bra
Ultra Bras spelning på Ruisrock lockade massorna. Konserten bjöd på allt publiken önskade, men det var gruppens spelglädje som imponerade.
Sinä lähdit pois. Minä katselin parvekkeelta. Orden i Ultra Bras kanske mest kända låt har aldrig känts så aktuella som innan spelningen på Ruisrock. Det har gått 16 år sedan Ultra Bra tog farväl och konserten är en av bara tre som gruppen nu återuppstått för. Stämningen bland publiken återspeglar därför orden i låten Sinä lähdit pois, som handlar om att bli lämnad. Ultra Bra försvann år 2001, men fansen kom aldrig över uppbrottet och stannade kvar på balkongen och väntade, fram till nu.
En timme innan gruppen ställer sig på scenen börjar publiken strömma mot stranden på Runsala. I jämförelse med andra spelningar på Ruisrock är det en varierad skara som samlas. En person stöder sig på rollatorn, en annan håller sitt barn i handen. Och en del har givetvis gula regnjackor på sig, en hommage till Ultra Bras första skivomslag.
– Jag har kommit hit enbart för att se Ultra Bra. Jag växte upp med deras musik och mina föräldrar var på flera av bandets konserter. Nu ville jag också se dem, säger 27-åriga Johanna Sorsa.
Nostalgiskt
Konserten inleds med ett bildspel från Ultra Bras tidigare spelningar, musikvideor och stunder tillsammans. Att säga att det är nostalgiskt är en underdrift. Det här är att vältra sig i nostalgin, och även hylla den. När orkestern ställer sig på scenen jublar massorna och när frontfigu- rerna Vuokko Hovatta, Terhi Kokkonen, Arto Talme och Olli Virtaperko stegar ut hörs rungande applåder.
Bandet inleder med låten Heikko valo och publiken sjunger med direkt. Hovattas säregna och något nasala röst hörs antagligen över hela Runsala när hon tar sig an de höga tonerna. När en av Sverigebåtarna åker förbi och tutar höjs festivalstämningen ytterligare och det hörs spontana tjut i folkmassan.
Med energi, inlevelse och musikalisk träffsäkerhet bränner gruppen av låtar som Villiviini, Hei kuule Suomi och Sokeana hetkenä. Det är en lika stor fröjd att se hur roligt gruppmedlemmarna har på scenen som publikens glädje. Kerkko Koskinen, Ultra Bras grundare och pianist, sjunger med i varje låt bakom pianot och ingen verkar ha tröttnat på att spela tillsammans.
Jag upplever emellanåt att musiken på Ruisrock är en mindre parentes på en överdådig fest, men Ultra Bra är ett positivt undantag. Ultra Bra skippar spexandet. De behöver inte fyrverkerier eller en stor scenshow för att charma publiken. Dels för att de redan har publikens kärlek, dels för att deras charm ligger i att de framför sin musik med allvar.
Det är något unikt med att ha en orkester på scenen, med solon från stråkar och blåsinstrument, och med fyra sångare som står i rad och sjunger stämmor. På Ruisrock är det även sällsynt att alla i publiken kommit för att faktiskt lyssna på musiken.
När gruppen avslutar med låten Pärnu och orden ”rannalla ei tietenkään ole ketään” stämmer det inte överens med verkligheten på Runsala. På stranden står tiotusentals nöjda lyssnare som visar att Ultra Bra inte bara är en del av finsk musikhistoria, de är en del av den finska musiksjälen.