Apor med hjärta och själ

Regi: Matt Reeves. Manus: Reeves, Mark Bomback. Foto: Michael Seresin. I rollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn, Karin Konoval. I 3D och 2D.

När Apornas planet i slutet av 1960-talet såg dagens ljus (eller rättare sagt nattens mörker) gav – det upphov till ett ramaskri. Det här var ju en tid när de medborgerliga rättigheterna debatterades även i övrigt.

Tim Burtons remake från 2001 mottogs med en gäspning. Bättre gick det för Rupert Wyatts Apornas planet: (r)Evolution (2011), en välunderbyggd sak där apsläktet stod i centrum för en serie kontroversiella medicinska experiment.

Tanken var att ta fram ett botemedel mot alzheimer men i stället gav man skjuts åt ett virus som utplånade stora delar av mänskligheten. I Matt Reeves kompetenta uppföljare, Apornas planet: Uppgörelsen (2015), gick primaten Caesar och hans artfränder in för att lägga grunden för ett helt eget samhälle.

Det gick så där. Där Caesar (med en röst och ett rörelsemönster hämtat från CGI-hejaren Andy Serkis) talade sig varm för fredlig samexistens förespråkade höken Koba krig och ond bråd död.

Mera om detta i Apornas planet: Striden (War for the Planet of the Apes), ett av filmsommarens finaste bidrag, en äventyrsfilm som i inget skede bjuder över, som utkämpar många av sina häftigaste strider på det moraliska planet.

Schimpansen Caesar, filmens dramatiska centrum och drivkraft, har trots sin (påtvingat) våldsamma personhistoria inte gett upp hoppet om ett liv utan blodsutgjutelse. Men försök säga det åt Woody Harrelsons överste som i tragiska första akten bussar sina mannar på Caesar och hans närmaste.

Förlusterna är nog för att Caesar, diplomaten, ska karva ut ”mörkrets hjärta” – ja, det är inte endast Harrelsons Kurtz-besläktade galning som för tankarna till Francis Ford Coppolas Apocalypse Now – och utkräva hämnd.

Det banar väg för en västern av den gamla skolan. Caesar och hans vapendragare, bland dem Steve Zahns cirkusapa, rider mot sitt öde, genom ogästvänliga miljöer med The Hateful Eight-vibbar.

Där framme väntar ingen regnbåge, utan ett veritabelt koncentra-

tionsläger, som inbjuder till ett snillrikt flyktscenario, som hämtat ur John Sturges Den stora flykten (The Great Escape).

Men också om Matt Reeves (Cloverfield, Let Me In) flirtar med en och annan berättartradition är slutresultatet hur personligt som helst.

Se här en film som det episka formatet och de tekniska landvinningarna till trots ingalunda saknar hjärta och själ. Tacka en regissör som även i stridens hetta förstår att fokusera på känslorna och anletsdragen, på de inre striderna.

Man kan inte annat än beundra den nya sköna motion capture-tekniken som i kombination med Andy Serkis skådespelarfärdigheter (han gjorde ju Gollum i Sagan om Ringen), bäddar för ett häpnadsväckande slutresultat. Så intimt, så värdigt och så, ja, mänskligt. Sedan får man stå ut med att Woody Harrelsons överste, vid sidan av hittebarnet Nova (Amiah Miller) är lite för arketypisk för sitt eget bästa.

Det är inget snack om var sympatierna ligger. Det finns apor och det finns grobianer.