Logiken talar för valfrihet

Följetongen beträffande social- och hälsovårdsreformen förefaller att fortsätta. Eftersom jag har en del erfarenheter av både den statliga och kommunala samt privata vårdapparaten är det en fråga som gjort mig särskilt beklämd – nämligen frågan om valfrihet eller rätten att kunna välja mellan privat och offentlig vård. Det kan man visserligen göra nu också men då står man för nästan hela kostnaden själv.

Att någon av principiella skäl kan vara emot valfrihet är för mig omöjligt att förstå och speciellt när det gäller någonting så komplicerat och väsentligt som sjukvård, Det beror för all del på vilken målsättning man har. Men är man för att det är patienten

som skall vara i centrum kan man inte vara emot valfrihet.

Jag vill helst inte anföra partipolitiska argument beträffande sjukvård, men nu är jag onekligen tvungen eftersom det synnerligen konsekvent är vänstern som talat emot rätten att få välja. Också ett sätt att tala för solidaritet.

Otaliga gånger har man kunnat höra och se när Vänsterförbundets Li Andersson med lätt darr på stämman gjort häftiga utfall mot valfriheten och den privata sjukvården. Det förefaller som hon tänker mer på sjukvårdens personal som presumtiva väljare än på patienternas välbefinnande. Någonstans är det fel om man är emot att det skall vara möjligt att välja mellan olika alternativ. Det finns exempel på hur illa det kan gå om man inte har möjlighet att välja. Vi vet hur det fungerade i öststaterna.

Jag köper inte argumentet att sjukvården är speciell och att det inte passar med konkurrens inom vården. Den är lika beroende som andra verksamheter för att upprätthålla kvalitet. Enligt min uppfattning är det väsentliga skillnader mellan privat och offentlig vård när det gäller bland annat servicenivå och bemötande. Jag har varit med om hårresande bemötande inom det offentliga. Ett uppträdande som inte borde vara möjligt i vårt civiliserade land. Gör man en anmälan kan man på sin höjd få en ursäkt efter en lång process. Det är svårt att hitta de ansvariga när det går fel inom den offentliga vården.

Inte sällan kan det uppstå konflikt mellan patient och läkare. Bland annat för att en del läkare har benägenhet att uppträda auktoritärt. Jag har också erfarenhet av att man på offentligt sjukhus varit synnerligen negativ till smärtlindring eller förvägrat densamma.

Den enskilda lilla patienten befinner sig i en utsatt position om man blir överkörd av den stora offentliga vårdapparaten. I det fallet finns bara en segrare.

Det är inte länge sedan en person i ledande ställning inom den offentliga vården i tv konstaterade att den offentliga vården aldrig kan tävla med den privata när det gäller effektivitet. Men det är också argument som brukar klinga för döva öron, förvånansvärt också bland borgerliga beslutsfattare.

Vanlig mänsklig logik talar för att människan skall ha rätt att välja – det är också en av demokratins grundpelare.