Rigoletto i elegant nytolkning
Rigoletto av Giuseppe Verdi. Regi: David McVicar. Musikalisk ledning: Philippe Auguin. Scenografi och dräkter: Tanya McCallin. Ljus: David Finn. Assisterande dirigent: Erkki Lasonpalo. I rollerna: Kiril Manolov, Tuuli Takala, Rame Lahaj, Mika Kares, Katarina Giotas, Merja Mäkelä, Juha Pikkarainen, Mikko Järviluoto, Satu YliSuutala, m fl. Premiär på Olofsborg 10.7. David McVicar, som regisserar Rigoletto i Nyslott, hävdar att just den operan inte är möjlig att modernisera, att den fungerar enbart i sin ursprungliga renässanskontext. Det stämmer förstås inte. Hertigen av Mantua – i Victor Hugos skådespel Le roi s’amuse, Francois I – kan med stor framgång agera gangsterboss i 1920-talets Chicago, maffiagudfader i 1950-talets Neapel eller, varför inte, knarkkung i vår tids Los Angeles eller Moskva.
Ändå var det rätt skönt att se en tidstrogen Rigoletto i en tid när moderniseringar av klassiker ofta framstår som normen snarare än uppfriskande undantag från regeln. McVicar har haft benägen hjälp av Tanya McCallin, vars flotta dräkter användes även i McVicars hyllade Covent Garden-uppsättning, medan McCallins Nyslottscenografi är lika enkel som genial: en gigantisk bur, som opererar på såväl ett rent fysiskt som mentalt plan.
I övrigt är Nyslottregin en självständig nytolkning, som ger ett samtidigt intelligent analytiskt och emotionellt trovärdigt intryck. Här duger det sannerligen inte att hänge sig åt vedertagna sceniska operamanér, utan det är teaterns regler som gäller. Samtliga medverkande, även statisterna och koristerna, har fått minutiöst noggranna instruktioner och allt fungerar som smort såväl beträffande personregin som i de kollektiva scenerna.
överbeskyddande fader
Den 37-årige Verdis sjuttonde opera Rigoletto brukar anses som hans första verkliga mästerverk – Rossini
lär ha sagt ”det var då på tiden att pojken visade att han kan något”– vilket förstås inte heller stämmer. Däremot kan man säga att Francesco Maria Piaves libretto är det första verkliga mästerverket i sitt slag Verdi fick i sin hand och resultatet är därefter; ett av operalitteraturens mest älskade och dramatiskt mest kusligt effektiva verk, där Verdi för första gången på allvar fjärmar sig från den traditionella nummeroperan.
Historien om den överbeskyddande, puckelryggige hovnarren, vars dotter Gilda faller pladask för den notoriskt hjärtlöse vivören Hertigen av Mantua, blir intressant på riktigt i och med den ambivalens vi känner gentemot Rigoletto. Är han ond eller god eller, som de flesta för det mesta, både och?
Svaret är naturligtvis det sistnämnda. Medan Hertigen ofta, så också nu, framställs som det vidriga narcissistiska monster han åtminstone delvis även är, är det betydligt enklare att fatta sympati för den ensamförsörjande narren, som dock inte drar sig för att beställa ett lönnmord på sin arbetsgivare. Eller, som i den utomordentligt effektiva och obehagliga inledande orgiescenen med bland annat en våldtäkt som utspelar sig framför våra ögon, inte heller drar sig för att göra narr av fadern till offret.
Kraftfull och vek
Föreställningens stora vokala utropstecken var unga Tuuli Takala, vars känsligt gestaltade Gilda klangmässigt, intressant nog, kom förbluffande nära en ung Mirella Freni. Bulgariske, på den italienska repertoaren specialiserade barytonen Kiril Manolov var en såväl vokalt som fysiskt högst trovärdig huvudperson, kraftfull och vek i samma andetag, medan Kosovobördige Rame Lahaj (en bildskön hertig) klingade som ett fascinerande sampel av de mest kända italienska tenorerna under det senaste halvseklet.
Även de mindre rollerna – däribland Mika Kares som mustigt klingande yrkesmördaren Sparafucile och Katarina Giotas som brottssystern Maddalena – var glädjande välbesatta och franske operaspecialisten Philippe Auguin höll ett fast grepp om dirigenttrådarna. Kanske rentav för fast; stundtals kunde man ha efterlyst en mer flexibel tempobehandling och en större beredskap att följa sångarna.
Radarparet McVicar & McCallin skall ha en eloge för den respekt de visade det befintliga utrymmet – Olofsborg. Operan Simon Boccanegra hade i och för sig varit ett mer spännande Verdival, men Rigoletto är onekligen ett publikmässigt säkrare kort.