Ögonvittne
Besökare vid vetenskapscentret Heureka får i sommar prova på hur det är att vara ett ögonvittne. I experimentet mäts hur bra man kan beskriva och komma ihåg det man sett. Forskare vid Åbo Akademi vill hitta ett maximiavstånd för pålitliga identifieringar.
Forskare i psykologi vid Åbo Akademi har inlett ett forskningsprojekt kring ögonvittnesskildringar. Besökare vid vetenskapscentret Heureka i Vanda får prova på hur det är att vara ögonvittne genom att delta i ett experiment. Tanken är att undersöka sambandet mellan avståndet till en person och hur bra man i efterhand kan beskriva och känna igen personen man sett.
Testpersonen som deltar i experimentet får se fyra personer på olika avstånd. Man iakttar personen i 20 sekunder varefter man ska försöka uppskatta avståndet och olika kännetecken som längd och kön. Sedan ska man försöka peka ut rätt person från ett urval av bilder. I forskningsupplägget använder man sig av samma princip som polisen gör vid bildidentifieringar. Antingen kommer alla bilder samtidigt eller en i sänder.
Olli Arola, 53 och Kiia Arola, 15, var med och deltog som testpersoner. Båda tyckte att det var en svår men lärorik upplevelse.
– Det var mycket mer krävande än vad jag hade tänkt mig. Man får en inblick i hur svårt det är att fungera som ögonvittne, säger Olli Arola.
Det allra vanligaste resultatet i testet är att få en av fyra rätt. Vårt minne fungerar så att vi har lätt att komma ihåg de stora dragen i en händelse men däremot har vi svårt att minnas små detaljer.
– Det är svårare än man skulle tro att känna igen och beskriva personer, särskilt när avståndet växer, säger Thomas Nyman, doktorand i psykologi vid Åbo Akademi.
Nyman koordinerar och genomför experimentet vid Heureka. Han säger att de redan under två dagar fått ihop data från närapå 150 testpersoner.
Det är svårare än man skulle tro att känna igen och beskriva personer, särskilt när avståndet växer. Thomas Nyman doktorand vid Åbo Akademi
– Den forskning som finns i dag visar att identifiering upp till 15 meter betraktas som pålitliga men det finns ingen maximigräns varefter ögonvittnet inte mer anses som pålitlig. Den gränsen försöker vi hitta, säger Nyman.
I våras forskade gruppen även om hur ljusets styrka påverkar antalet korrekta identifieringar på kortare avstånd. Forskningsplanen går ut både på att hitta ett maximiavstånd och undersöka hur ljuset påverkar vid ett identifieringstillfälle. Enligt Nyman skulle idealet vara ifall forskningens resultat skulle kunna användas i rättsprocesser i framtiden.
Ögonvittnen avgörande
Kriminalkommissarie Mikko Halme på Helsingforspolisen ställer sig kritisk till tanken på ett maximiavstånd. Enligt Halme är ögonvittnen väldigt viktiga för polisen och kan i många fall vara avgörande för en förundersökning.
– Det beror helt på fallet hur mycket man kan lita på ett ögonvittne, även om personen är på nära håll eller inte.
Enligt Halme kan ögonvittnet vara avgörande i till exempel sådana fall där vittnet kan bekräfta sig ha sett två personer springa efter varandra och senare hittas den andra död.
– I sådana fall är det ingen skillnad fast vittnet skulle ha stått tvåhundra meter ifrån. Det viktigaste är att man sett något skumt, säger Halme.
Han påpekar att vittnen och deras tillförlitlighet alltid beaktas enligt fallet och inte enligt ett visst mönster.
– Väldigt sällan hänger ett fall endast på ett ögonvittne. Deras vittnesmål är endast riktgivande för polisen, säger Halme.