Ingen seger för demokratin

● Det är ett år sedan konspiratörer inom den turkiska armén försökte störta president Erdogan. Statskuppen utfördes bristfälligt. Den bröt samman då presidentens anhängare mitt i natten kallades ut på gatorna för att göra motstånd. Drygt 250 människor dödades.

Segern över kuppmakarna blev dock ingen seger för demokratin. Den togs av Recep Tayyip Erdogan. Han tolkade upproret som Guds gåva och konsoliderade sin makt genom omfattande utrensningar och repression. Undantagstillståndet i landet har redan förlängts flera gånger. Med all rätt kallas det för Erdogans kupp.

Den beväpnade revolten började kvällen den 15 juli, sannolikt tidigare än planerat. Redan under dagen hade underrättelsetjänsten fått ett tips och deras chef informerade generalstabschefen. Varför kunde resningen äga rum sex timmar senare trots att sammansvärningen avslöjades?

Vad som hände under natten är fortfarande inte helt klarlagt. Erdogan beskyller den religiösa ledaren Fetullah Gülen – en före detta bundsförvant som blev ärkefiende och lever i USA – för att personligen har stått bakom kuppen. Mer tycks allmänheten inte behöva veta. Vaga misstankar gör det lättare att förfölja så många som möjligt av Gülens anhängare och andra oppositionella.

Ett mål är tydligen att utrota rörelsen Hizmet – ett nätverk av troende muslimer som i samhället engagerar sig i utbildning och välgörenhet, men samtidigt genom målinriktad infiltration har tagit över inflytelserika tjänster inom statsapparaten.

När Erdogans islamiska AKP kom till makten för femton år sedan var Gülens välutbildade efterföljare välsedda. Det handlade om att ersätta den före detta sekulära eliten inom polisen, rättsväsendet och förvaltningen. Men då åklagarmyndigheter 2013 utredde presidenten och flera ministrar för korruption, ansågs det som Gülens krigsförklaring. Erdogan kallade rörelsen ett ”virus” som borde rensas ut.

Försök att infiltrera armén började på allvar efter AKP:s jordskredsseger 2007. Under massrättegångar, som pågick sex år, dömdes flera hundra högre officerare till långa fängelsestraff för konspiration. Åtalen byggde för de mesta på bevis som Gülens trogna hade förfalskat. Domarna hävdes och officerare släpptes fria först efter det att Erdogan hade brutit med honom.

Nästan en tredje del av arméns 358 generaler arresterades omedelbart efter den misslyckade kuppen. Mycket tyder på att Gülens anhängare verkligen hade bildat den hårda kärnan av sammansvärningen. Men infiltrationen även i detta fall skulle inte ha varit möjlig utan AKP-regeringens stöd eller tysta accepterande.

Turkiets beväpnade styrkor har spelat en framstående roll sedan republiken grundades efter första världskriget av Mustafa Kemal Atatürk. Generalerna påtog sig rollen att övervaka politikerna och gripa in då de tyckte att landets sekulära och pro-västliga orientering äventyrats. Militären tog makten tre gånger – 1960, 1971 och 1980. Och den förste islamiske premiärministern tvingades avgå 1995.

Förra sommarens kupp var sannolikt den sista. Armén som aktad kemalistisk institution förstördes redan tidigare under Erdogans styre. Nu har presidenten också tagit kontrollen över den. Ironiskt nog är det någonting som EU länge har krävt i anslutningsförhandlingarna med Ankara.