Mitt bidrag till samhället bestämmer mitt människovärde

I slutet av april fick jag min filosofie magisterexamen i litteraturvetenskap från Åbo Akademi. Ur examensbetyget framgår att jag läst kurser i historia, filosofi och religionsvetenskap med utmärkta vitsord. Pro graduavhandlingen blev också väl betygsatt.

Däremot framgår det inte av betyget att jag under de senaste åren läst allt från evolutionsbiologi, fysik, kosmologi, kognitiv psykologi och neurovetenskap till diverse biografier, memoarer, diktsamlingar och essäsamlingar eller att jag spenderat en stor del av min tid till att försöka förstå varför nittonhundratalets totalitära ideologier ledde till över hundra miljoner människors död.

Jag har också haft mycket tid att reflektera över människovärdet. Vad, exakt, ska poängen vara med en människa som jag som spenderar sina dagar i sin lilla etta och funderar över svåra frågor? Enligt vår nuvarande regering, inte så mycket. I stället förväntas jag skaffa mig ett jobb, vilket jobb som helst, så att jag främjar den ekonomiska tillväxten.

Om det bara vore så enkelt. Min senaste anställning är från sex år tillbaka, jag har ett studielån på cirka 20 000 euro och lever just nu på statliga bidrag. Under de senaste tre månaderna har jag skickat tiotals arbetsansökningar till flera olika orter inom flera olika yrkesområden. Jag har inte varit på en enda arbetsintervju.

Ofta har jag plågats av tanken om att mina misslyckanden beror på det enkla faktumet att jag inte gjort tillräcklig för att förtjäna ett arbetstillfälle. Och givetvis finns det alltid något man själv kunde göra bättre, som att skriva bättre arbetsansökningar, utvidga sökningskriterierna, diskutera med människor, skapa nätverk och så vidare.

Statistiken säger ändå att alla sådana strävanden kanske ändå är förgäves. Enligt Akava finns det drygt 50 000 högutbildade arbetslösa i Finland, cirka 3 000 av dem humanister som jag. Våra högerkonservativa politiker säger att utbildningen bör anpassas enligt företagsvärldens krav och att sådana som jag ska sluta klaga och ta oss in i arbetslivet. Våra personliga ambitioner tycks vara av ringa betydelse.

Som det nu förhåller sig har jag under de senaste 15 månaderna gått igenom en fruktansvärt tung depression, varit sjuk i sju månader, sökt psykologisk hjälp och tagit antidepressiv medicinering. Nyligen har jag också skrivit cirka 50 sidor självbiografiskt material där jag utförligt analyserat de svåraste och mest traumatiska händelserna i mitt liv. Dessutom har jag skrivit över 40 sidor dagbok och ett tiotal sidor filosofiskt och politiskt material. Aldrig förr har jag jobbat så hårt som nu. Dessvärre syns det inte i statistiken.

Min senaste anställning är från sex år tillbaka, jag har ett studielån på cirka 20 000 euro och lever just nu på statliga bidrag.

Allt detta skrivande betyder förstås att jag inte haft värst mycket tid eller energi att söka arbete under de senaste veckorna, trots att det är exakt vad jag förväntas göra i min nuvarande situation. Och visst skulle jag väldigt gärna bidra till samhället genom att arbeta och betala skatter i stället för att leva på andra skattebetalares pengar. Nu har största delen av min tid ändå gått till att jobba med mig själv, att förstå min plats i världen och samhället.

En viktig del av denna process har varit insikten om att jag inte kan arbeta till vilket pris som helst. Mina värsta depressioner under de senaste 15 månaderna har varit en konsekvens av att jag lyssnat på andra människor om vad jag bör göra i stället för att satsa på det jag verkligen brinner för. Och det är att skriva.

Jag har plågats oändligt mycket av att inte kunna bidra positivt till samhället under de senaste åren. I det nuvarande samhällsklimatet upplever jag mig inte besitta något inneboende människovärde utan som en människa vars värde, eller bristen därav, bestäms av hur jag bidrar till samhället ekonomiskt, vilket som sagt för tillfället är alltjämt negativt.

Jag har jobbat tre dagar med denna insändare. Varför och till vilken nytta, kan jag inte strikt taget säga. Ändå skriver jag, annat kan jag inte göra i min nuvarande situation.