Ingen vanlig gris
■ Under årets filmfestival i Cannes pratades det mycket om biografer vs. strömningstjänster sedan det stod klart att Netflix var med och tävlade med två filmer. En av filmerna var Okja, i regi av sydkoreanen Bong Joon Ho som för några år sedan överraskade med den tänkvärda Snowpiercer (2013). I Okja blandar han igen det bisarra med det politiska.
Lucy Mirando (Tilda Swinton) tar över det kontroversiella familjeföretaget Mirando Corporation och i ett försök att rädda dess rykte tar hon fram en ”superpig”, en genmodifierad flodhästliknande gris som ska bli framtidens mat. Men eftersom genändring fortfarande får folk att rynka på näsan låtsas hon att den lilla grisen har hittats i Chile. Så lanseras en tävling där 26 bönder över hela världen får i uppgift att föda upp varsin supergris för att 10 år senare ha chansen att vinna titeln ”bästa supergris”.
10 år senare får vi träffa Okja, en av supergrisarna. Hon har fått växa upp på den sydkoreanska landsbygden, högt uppe i bergen, tillsammans med den unga Mija (Ahn Seo-hyun) och dennes farfar (Byun Hee-bong). Okja har funnits i Mijas liv sedan hon var 4 år gammal och de är oskiljaktiga. De lever ett idylliskt liv tillsammans och Okja visar sig vara inte bara söt och snäll, utan även smart och lojal.
Tragedin är ett väntat faktum när ett gäng Mirando-medarbetare lyckas ta sig ända upp på bergstoppen tillsammans med den av- dankade tv-kändisen och zoologen dr. Johnny Wilcox (Jake Gyllenhaal) som är Mirandos ansikte utåt. Okja koras snabbt till bästa supergris och ska flygas till New York för att först visas upp och sedan bli middag.
Men Mija ger inte upp sin bästa vän så lätt. Mot sin farfars vilja följer hon Okja via Seoul till New York, i ett försök att rädda henne. På vägen stöter hon på gruppen ALF (Animal Liberation Front) som å sin sida försöker exponera Mirandos oetiska djurexperiment.
Filmen i sig är ett slags bisarr hybrid mellan barnsaga, samhällssatir och skräckfilm, den skiftar ständigt ton och skapar så en välkommen oförutsägbarhet. Den är också tankeväckande i sin kritik, som riktar sig mot big business och köttindustrin men som aldrig blir rigid. Okja är så till vida inte en film med ett uttalat ärende, även om budskapet är svårt att förbise när vi väl kommer innanför dörrarna på Mirandos anläggningar.
Tilda Swinton är i fin form (som alltid) medan djurrättsaktivisterna, med Paul Dano i spetsen, förblir något onyanserade (de är sin ideologi). Filmen stora botten- napp är faktiskt Gyllenhaal som spelar över så det förslår – det är tyvärr riktigt pinsamt att se. Den stora vinnaren är Okja, ett fenomenalt fantasifoster som tack vare imponerande teknik känns mer levande än de flesta människor i filmen. En eloge förtjänar även Ahn Seo-hyun som den envisa Mija. Tillsammans är de oslagbara.