Tyska tandborstar på Tulludden
Tulludden På Hangö udd har jorden förvaltat tusentals små föremål som tyska soldater glömde kvar på 40-talet: En bortslängd kam, en tandprotes, en flaska eau-de-cologne ... Deras historia berättas för första gången på utställningen Deutsches Lager som öpp
Stenhårda metalltandborstar och utslitna tandproteser finns bland fynden som Jasmin Vihinen och andra amatörarkeologer grävt upp ur jorden i Hangö i sommar. Föremålen berättar en karg historia om de tusentals tyska soldater som stred i Finland på 40-talet och som bodde i soldatlägret ”Lilla Berlin” längst ute på den isolerade och blåsiga Tulludden.
Strandpromenaden från Hangö frihamn till Tulludden är blåsig som attan och vacker i sin tilltufsade ruggighet. Det var när den skulle putsas upp till naturstig 2014 som staden tvingades ta itu med ett prekärt problem: Vad göra med soldatlägret från 40-talet som ruttnar bort på naturskyddsområdet?
Det så kallade ”Lilla Berlin” byggdes av tyskarna 1942. Till lägret, som närmast måste betraktas som en liten by, gick en direkt tågbana från Rovaniemi och den lappländska fronten. I andra ändan av logistiken fanns Hangö hamn där soldaterna togs emot eller skickades hem på permission. Bland de 130 lägerbyggnaderna fanns förutom soldathem, kantiner och baracker även en kyrka och en biograf. När tyskarna lämnade Finland 1944 övergavs lägret i all hast, och eftersom finländarna hade viktigare saker att tänka på fick lägret förfalla i lugn och ro.
Men under två år var genomfarten enorm. Varendaste tyska soldat på väg till eller från fronten passerade här mellan 1942 och 1944 – sammanlagt upp till 200 000 personer.
– De kunde vara flera tusen per dag. Rena rama flygterminalen, konstaterar arkeologen Jan Fast.
När han fick höra om den planerade naturstigen övertygade han raskt staden att slopa alla planer på att riva soldatlägret. I stället gav de honom tillstånd att gå lös på lägret med spadar och borstar.
Sedan dess har skärvorna av tusentals livsöden grävts fram ur jorden och intresset för uddens hemligheter exploderat. Över hundra frivilliga har via Hangö sommaruniversitet deltagit i utgrävningarna och mängder av intresserade har traskat ut till udden av pur nyfikenhet. Det viskas om spöken i de gamla barackerna och lokala Hangöguider kan numera erbjuda fascinerande rundturer till området. Arkeologi när det är som bäst! myser Fast.
– Många hittar kopplingar till sin egen släkt eller till sitt specialintresse. En tandläkare som deltog i utgrävningarna blev eld och lågor när vi började hitta tandproteser, och så fort någon drar upp en hylsa ur jorden börjar det tindra i ögonen på våra yrkesmilitärer eller vapenintresserade. Historien kommer nära, säger han.
Städmani sopade bort spåren
Själva barackerna och byggnaderna är mer eller mindre livsfarliga men de är inte heller särskilt intressanta rent arkeologiskt.
– En soldat måste hållas sysselsatt, speciellt om han precis kommit från fronten. På lägret rådde därför fullkomlig städmani, och därför finns det inga spår av soldaterna vid barackerna, säger Fast.
Men med hjälp av provgrävningar upptäckte man bland annat de avsides områden där teamet gräver när HBL hälsar på. På bara en dag har kursdeltagarna befriat hundratals små minnen från deras ytliga gravar. Det är allt från konservburkar till glasflaskor, speglar och skovaxburkar. Och kammar i massor.
– Vi har hittat hundratals kammar. En del är utsökt dekorerade för hand med små blommor och ornament och en del är riktiga lyxkammar från utlandet. De flesta är ändå helt vanliga.
Varför just kammar?
– Antagligen var det en nödvändighet som gavs varje soldat när han kom till lägret. De vackraste kammarna kan också ha varit minnen från flickvänner eller fruar där hemma. För sådana kvinnliga minnen finns det mycket av, allt från smycken till strumpeband, säger Fast.
Bland dagens fynd finns också en rakvattensflaska, konservburkar, knappar, kapsyler, vinflaskor, resterna av ett par glasögonbågar och speglar. Många av speglarna är dekorerade med vackra bilder.
– Det måste ha varit en trend på den tiden, säger Fast och plockar fram en spegel där man nätt och jämnt kan urskilja konturerna av Stadiontornet. En soldats souvenir från ett besök i huvudstaden, kanske.
Trots att jobbet är fysiskt tungt råder det en uppsluppen stämning bland deltagarna. Med jämna mellanrum avbryts putsandet och skrapandet av ett utrop: ”Åhå! Vad är det här, hörni?”
Jasmin Vihinen har stött på något med sin spade och putsar för fullt. Efter en liten stund kan hon dra fram en liten borste. En skoborste? En tandborste?
– Tandborste, slår Fast fast.
Kondomer och konserver
För Vihinen är det bara ett av flera roliga fynd i dag. Hon är ursprungligen från Hangö men har bott i flera år i Lund där hon studerar på en gymnasielinje med inriktning på historia.
– Mina kurskamrater kommer att bli gröna av avund när de hör hur jag tillbringat min sommar. Jag har hittat allt från pipor till kondomer och batterier, säger hon.
Fast hoppas att utgrävningarna ska resultera i en bättre helhetsbild av Hangöuddens och tyskarnas roll i fortsättningskriget. Han håller på med en doktorsavhandling om området som ska bli klar 2019, och har i det sammanhanget kommit i kontakt med många som var med när det begav sig. En av dem, en tysk 95-årig före detta soldat, får snart besök av Jan Fast i Tyskland.
– Han är övertygad om att han var i Åbo trots att fotografierna tyder på att han var i Hangö. Det visar kanske mest hur bristfällig kommunikationen var, säger Fast.
Nazister eller inte?
De Hangöbor som har egna minnen från lägertiden minns oftast artiga, generösa och stiliga soldater som kanske bjöd barnen på godis då och då.
– Men vi ska minnas att många av soldaterna var härdade. De hade redan krigat i Frankrike, Polen, Norge eller Grekland. Samtidigt som en soldat satt här och målade små blommor på sin kam, kunde en annan soldat ur samma armé begå fruktansvärda krigsbrott någon annanstans, säger Fast.
Kontakten med lokalbefolkningen var rätt sparsam. Bara få soldater hade tillstånd att ta sig in till staden.
– Det fanns en orsak till att man byggde lägret på en så avsides plats och på en udde som man inte kunde ta sig ifrån utan vidare, säger Fast.
Om soldaterna ska kallas nazister eller någonting annat vill han inte ta ställning till.
– Om utgrävningarna visar någonting så är det att lägret var fullt av tragiska människoöden. De här människorna hade ingen som helst möjlighet att påverka sina liv, de skickades fram och tillbaka i ett världskrig som pjäser på ett schackbräde. I en brevväxling berättar en soldat om sin brors sexåriga dotter som dör i en bombräd i Hamburg. Bara en vecka senare stupar hennes pappa någonstans i Lappland vid fronten. Det är fruktansvärt.
Många hittar kopplingar till sin egen släkt eller till sitt specialintresse. En tandläkare som deltog i utgrävningarna blev eld och lågor när vi började hitta tandproteser, och så fort någon drar upp en hylsa ur jorden börjar det tindra i ögonen på våra yrkesmilitärer eller vapenintresserade. Jan Fast arkeolog