Haikkola fyller 90
Rolf Haikkola har deltagit i friidrotts-EM 1954, tränat Lasse Virén till flera OS-guld och blivit utnämnd till århundradets tränare i Finland. I dag fyller han 90 år och HBL satte sig ned för en intervju med idrottsprofilen.
Rolf Haikkola är en legendar inom finsk långdistanslöpning. Med 90 års erfarenhet ser han med oro på den inhemska friidrotten och uppmanar till att aldrig ge upp. Lasse Virén med sina två OSguld 1972 är ett praktexempel på Haikkolas tränartalang och mentalitet.
– Barnens kondition i dagens läge oroar mig. I undersökningar på nittiotalet kom det fram att en sjuårig skolelev blev mycket andfådd av en kilometers promenad. Då tycker jag man bör oroa sig och ställa frågan på vems ansvar en sådan situation ligger?
Så låter det när idrottsprofilen Rolf Haikkola dånar om nuläget i finländsk idrott. Den före detta löparen och succétränaren, som bland annat utnämnts till århundradets tränare i Finland, oroar sig för de ungas kondition och bristen på framgång i toppfriidrotten. Även beslutsfattarna får sig en bredsida.
– Jag är också oroad för den olympiska kommitténs verksamhet. Utbildningsministeriet kräver tillbaka stora summor felanvända pengar. I den olympiska kommittén sitter chefer och lyfter en mycket hög lön. Är det vettigt att med en såpass hög lön sitta och planera, i stället för att rikta pengarna åt de unga idrottarna och stödja dem?
Haikkola jobbade på heltid vid sidan om idrotten under sin karriär, och det fanns inga träningsläger utomlands eller annat dylikt.
– Jag kanske är gammalmodig, men jag tog aldrig betalt för mitt arbete av vare sig idrottare, föreningar eller förbund. Men i praktiken har det stor betydelse var man lägger pengarna – på tränare och idrottare eller chefer som sitter på kontoret.
Han tycker det är konstigt att resultaten inte har förbättrats märkbart från hans egna på 50-talet, trots de moderna träningsfaciliteterna och förhållandena.
– Varningsklockorna borde ha ringt redan för femton år sedan.
Problemet ligger delvis i träningsmetoderna och tränarna själva, säger Haikkola.
– Även jag skulle förändra träningsmetoderna från min tid, men då de moderna tränarna i hög grad använder sig av utländska metoder som de inte har erfarenhet av och vägrar ändra på är något fel.
Haikkola har ingen direkt lösning på problemen, men tycker man kunde ta i bruk metoder som fungerat förut men nu kallas uråldriga. Han ser dock även positivt i finländsk friidrott.
– Vi har en stor och bred skara med lovande unga idrottare i Finland. Till exempel löparen Samuel Purola är en fantastisk talang. Vi måste bara kunna ta hand om dem, både i form av god träning men också med ekonomiskt stöd.
Stenhård mentalitet
Idrottslegendaren Haikkola har gjort en sällsynt lång och unik karriär med meriter som saknar ett motstycke. Mannen själv utstrålar en sorts bestämdhet och tapperhet som även kommer fram i hans berättelser från tiderna som aktiv löpare.
– I landskampen mot Norge i Oslo år 1952 var jag tvungen att utöver min egen sträcka 1 500 meter, löpa även 5 000-meter på grund av sjukfall. Mina spikskor var helt för små för att löpa den långa distansen och vi kunde inte hitta några att köpa, då det var efterkrigstiden och ont om allting.
– Resultatet av det loppet var att i båda stortånaglarna uppstod blodfyllda blåsor. Landslaget hade ingen läkare, så jag punkterade blåsorna själv med rakblad på hotellrummet.
Nästa dag skulle Haikkola löpa 1 500 meter.
– Under natten då täcket rörde tårna vaknade jag och skakade. Då jag värmde upp inför loppet kunde jag inte ta på mig skor.
– Som tur var inleddes loppet med en rätt långsam fart och tårna domnade. Under sista varvet gjorde jag en ordentlig slutspurt och segrade i tävlingen. Trots motgångar lönar det sig att kämpa och ge sitt yttersta.
Enligt Haikkola strävade han efter att lära ut samma inställning som tränare. Ingenting är avgjort trots svåra omständigheter. Detta syntes bland annat med Lasse Virén då han föll på 10 000-metersloppet i München-OS 1972 och skadade sitt lår, säger Haikkola. Trots att han fått låret masserat och vårdat var Virén osäker inför finalen på sin andra sträcka, 5 000 meter.
– Jag sade till honom att ”du är kungen i dessa tävlingar, tänk endast på ditt lopp och din taktik så går det suveränt”.
Idrottspubliken kan resten av händelserna. Virén löpte till en överlägsen seger på 5 000-metersloppet och tog sitt andra OS-guld i tävlingarna.
Exempel på vad som händer om du inte är säker på dig själv och har stenhård attityd finns också, minns Haikkola.
– 1974 tävlade Virén i EM-tävlingarna i Rom. Han hade haft problem med låret hela sommaren. Taktiken gick ut på att fem varv innan målet löpa ifrån huvudgruppen. Men enligt Lasse slog en blixtsnabb tanke honom just innan han skulle rycka i väg: tänk om benet inte tål slutspurten?
– Det var allt som krävdes. Han spurtade inte fast han visste att han borde ha gjort det och hans lopp brann ner.
Vid frågan om detta tänkesätt och detta slags viljestyrka syns i dagens toppidrott är svaret aningen kritiskt. Naturligtvis gäller det att ha speluppfattning och lämplig taktik med hänsyn till idrottarens dagsform, men att våga utmana och kämpa skulle behövas lite mer, säger Haikkola.
– Mina iakttagelser från dagens löpidrott är att då man löper i stortävlingarna placerar finländaren sig alltför lätt i slutändan av gruppen. Hur kan någon utvecklas från den positionen?
– Man borde ta sig till täten och hållas med så länge en orkar. Om krafterna tar slut så gör de det, men om inte så bådar det ju för ett gott resultat. Det gäller att försöka, de underliggande krafterna en idrottare har är förvånansvärt stora.
Som ett exempel på en idrottare
En uppförsbacke går inte att löpa långsamt om man vill ha styrka. Man måste löpa fort, effektivt och lyfta på knäna. Vid slutändan av träningen började killarna spy och tyckte att det räckte.
som verkligen vågade försöka nämner han Seppo Tuominen på 70-talet.
– Varje gång startskottet löd for han i väg med full fart. Om ingen hängde med segrade han överlägset, och om någon gjorde det så sprang denne en mycket bra tid.
Uppskattad tränare
Haikkolas recept på framgång som
tränare var förutom uthållighet och kampvilja en stark ömsesidig tillit till idrottaren. Förutom att ha blivit vald till århundradets tränare har också blivit vald årets tränare av idrottsförbundets tränare två gånger och två gånger till bästa finländska tränaren genom tiderna av Urheilulehti.
– Alla dessa benämningar berättar inte hela sanningen. Det handlar om två människors personkemier som fungerar ihop.
Haikkolas tre nyckelord för att vara en bra tränare är samvetsgrannhet, ärlighet och skicklighet.
– Du bör lyssna på idrottaren, reagera på vad hen säger och planera förändring vid behov.
Han nämner att en av de sju idrottarna i Raaka-Rollen kopla, en på sin tid mycket känd krets av idrottare han tränade, vid namn Pekka Juutilainen konstaterade att samtliga sju löpare verkligen trodde på tränarens direktiv.
– Är det inte det som en tränare vanligtvis behöver? Att jag tror på mig själv och dessutom tror idrottaren på min förmåga som tränare är grunden för ett gynnsamt samarbete.
Varifrån härstammar då det illavarslande smeknamnet Raaka-Rolle? Enligt Haikkola har det sitt ursprung i ett träningsläger i Solvalla i Esbo.
– Där finns en 200 meter lång och ganska brant backe. En dag sade jag åt killarna att på eftermiddagen skulle vi ha en ordentlig backträning. Tjugo gånger upp för backen.
Men Haikkola tänkte inte låta löparna lunka upp för backen.
– En uppförsbacke går inte att löpa långsamt om man vill ha styrka. Man måste löpa fort, effektivt och lyfta på knäna. Vid slutändan av träningen började killarna spy och tyckte att det räckte.
– På kvällen i bastun konstaterade gruppen, i vilken alla hade egna smeknamn, att de nu kommit på ett smeknamn även åt mig. Det var Raaka-Rolle.
Mer motion för barnen
Tillbakablickande säger Haikkola att han inte egentligen vet vad som fick honom att göra karriär som tränare. Varför han orkade stå vid sidan om idrottsplanen och övervaka löparnas träning i både sol och snö har han inte något direkt svar på.
– Det är ett slags mysterium. Då en människa intresserar sig för någonting grundar det sig någonstans djupt i själen. Jag hade ingenting att vinna på det ekonomiskt och tiden ägnad åt träningar var tid som gick ut över familjen.
Men Haikkola klagar inte. Idrotten har gett honom mycket.
– Massor av upplevelser, sämre och bättre dagar – ja till och med vissa sagolika dagar.
Med all denna erfarenhet och kunskap har Haikkola en del råd för dagens unga idrottare och deras föräldrar samt tränare.
– I barnåldern utvecklas människans fysiska koordinationsförmåga och kontroll av rörelser. Ifall detta inte uppmärksammas i ung ålder är de svårt att utveckla i senare skeden.
– Det andra skedet är sedan de inre organen som lungorna och hjärtat. De utvecklas ända till 14 års ålder. Om dessa inte bearbetas och tränas upp så kan vi konstatera att vi har långdistanslöpare, men inte på toppnivå.
Han förklarar att som barn är det lönsamt att hålla på med idrott av många olika slag, fastän de inte skulle ha något att göra med ens egen gren. Enligt Haikkola kunde man satsa mer på motion i förskolan och efterlyser ansvarstagande på beslutsfattande nivå för att utöka idrottsmängderna för unga.
Idrottare i själen
I dag firar Haikkola sin 90-årsdag på sin stuga i Mörskom med över hundra inbjudna gäster. Han är idrottsförbundets hedersmedlem och deltar fortfarande i möten. Motion livet igenom är hemligheten bakom den fortfarande goda hälsan, förklarar han.
– Jag tror nyckeln till långt liv och god hälsa för min del har varit att jag har idrottat ända sen jag var barn. Än i dag rör jag på mig, om inte längre löper, så åtminstone promenerar en timme per dag.
Vid sidan om motionen har också livskvaliteten varit hälsosam, säger Haikkola. Han har inte druckit alkohol eller rökt och njutit av gott sällskap och vänliga människor i sitt liv.
– Som tränare har jag också varit bland unga en hel del. Man identifierar sig med dem och märker inte alltid att man är dubbelt så gammal.