Romantik i sommarnatten
En djupdykning in i Blåbärslandets natur är en av finesserna. Det ambitiösa formatet i Shakespeares klassiker imponerar på recensenten.
Shakespeares kärlekskomedi utspelar sig på Blåbärslandet.
TEATER
Mustikkamaan kesäteatteri: Kesäyön Uni
Regi: Aino Kivi. Koreografi: Maria Nurmela. Scenografi: Niko Hallikainen. Dräkt: Aino Simola. Mask: Nea Kujala. Ljud och musik: Saku Nurmiranta, Sampo Korrensalo, Christopher Helle, Joonas Vainiola På scenen/I skogen: Niko Hallikainen, Tiia Havu, Minna Helkiö, Samuli Hokkanen, Juhana Hurme, Miia Junes, Elena Kantinkoski, Mikael Karkkonen, Milla Kaitalahti, Deniz Kaya, Pauliina Kietäväinen, Reetta Koivukoski, Minna Koponen, Frida Krohn, Elisa Luukkainen, Isla Mustanoja, Henna Mäki-Filppula, Martti Nikamaa, Ilana Palmgren, Senja Rajalin, Milka Rasimus, Santeri Räsänen, Hilkka Saarela, Miika Suonperä, Milla Tissari, Vilma Tuomi, Senna Vodzogbe
Blåbärslandets sommarteaters livfulla Shakespeare-tolkning fyller skogen med magi. Ett extremt ambitiöst och modigt format gör föreställningen minnesvärd också då helheten blir lite för stor för att smälta allt.
Denna midsommarnattsdröm är nämligen en klardröm: precis som en drömmare som inser att hen inte är vaken finner sig publiken plötsligt vara mer än bara passiva åskådare. Ledsagade av upptågsmakaren Puck i tre alter egon (Deniz Kaya, Reetta Koivukoski och Ilana Palmgren balanserar bra mellan att samspela och illustrera olika aspekter av karaktären, från busaktig till nästan skrämmande) uppmanas vi nämligen att lämna sittplatserna vid publikläktaren och i stället följa de kärlekskranka atenska ungdomarnas känslostormar ut i buskagen. Ensemblen tar efter Shakespeares berömda citat och gör hela världen, eller i alla fall Blåbärslandets skog, berg och stränder, till sin scen.
Då det fungerar som bäst blir effekten verkligen förtrollande: då jag pustar efter andan och böjer kvistarna åt sidan för att genom det solgyllene lövverket få en glimt av Hermias och Lysanders förbjudna kärlek är det en av de mest engagerande teaterupplevelser jag någonsin haft. Det är dock inte alla som har kondition och motivation att kombinera sin kulturupplevelse med terrängsprint i gassande kvällssol.
Att en av pjäsens förgrenande parallellhandlingar hela tiden håller sig kvar på trätiljorna där det finns sittplats känns därför som ett säkert kort. Då de inte kan kasta sig i buskar eller vada i bränningarna som specialeffekt använder teatergruppen, här i rollerna som sig själva, en underhållande och smart metadialog för att upprätthålla den sittande delen av publikens intresse och munterhet. Deras utrymmesbegränsade, dialogbetonade del blir på så sätt en motsats till ungdomarna i skogen, som kombinerar innovativt och imponerande fysiskt spel med en dialog av lösryckta Shakespeare-fragment som drunknar i en krävande (brist på) akustik och ibland faller ganska platt också då det hörs.
Så roliga är inte de anakronistiska original-shakespeareska skällsorden ”muriaani” eller ”musta-tataari” att man måste skrika exakt samma sak fem gånger utan variation.
Att handlingen splittrar sig och tvingar åskådaren att välja vem hen vill följa med är en utmaning för såväl skådespelare som publik. Det är en viktig del av upplevelsen: friheten att kunna bryta sig loss från ett narrativ som håller på att tappa ångan och i stället följa ett mystiskt rop mot vattnet är vad som gör upplevelsen så speciell.
Men det är oundvikligt att några
åskådare som blir för nyfikna gör felkalkyleringar, temporärt irrar bort sig i skogen och måste vallas tillbaka eller missar vad som händer där det händer. Möjligen kunde denna förvirring ha undvikits om pjäsen hade begränsat sig till ett något mindre område, men å andra sidan är det ambitiösa formatet imponerande i sig. Dessutom behövs det faktiskt en bit väg för att den sluskaktige älvkungen Oberon ska kunna köra omkring och imponera i sin mossgröna Nissan!
Denna förgrening och storlek gör det också så gott som omöjligt för en enskild åskådare att skapa en överblick över handlingen, så den som irriteras av att inte förstå exakt vad det är som pågår hela tiden uppmanas att bekanta sig med, eller friska upp minnet om, handlingen i Shakespeares originalpjäs på förhand. Då är det enklare att inte låta sig störas av det som skaver i strukturen utan i stället ryckas med av ett berusande spektakel.