Med cancern växte arbetsglädjen
I mer än 40 år har Johan Ehrenberg varit en röst att räkna med i den svenska debatten och medielandskapet. Trots en obotlig cancersjukdom bygger han vidare på sin ETC-rörelse.
1976 var Johan Ehrenberg en av dem som grundade vänstertidskriften som fick namnet ETC. Den artonårige Ehrenberg gjorde tidning i stället för att gå på gymnasiet. Numera driver den blivande 60-åringen både el-, bygg- och mediebolag som vd för den expansiva ETC-koncernen.
Han författar också debattböcker och skönlitteratur, och gav ut memoarboken Falska minnen 2016. I den
berättar han historien om 40-årsjubilerande ETC – men också att han sedan 2010 har leukemi, en långsam och dödlig variant av sjukdomen.
Hur mår du?
– Jag mår jättebra. Det är en sådan konstig sjukdom; det händer ingenting, ingenting och ingenting – och sedan plötsligt … Men det kan ta många år.
Högt arbetstempo
Sjukdomen har medfört en större glädje över det Ehrenberg kan göra. Den gör det lättare att slå ifrån sig deppiga dagar, då tröttheten slår till. Han arbetar i ett högt tempo och koncentrerat. Att leva med cancer ger ökad tyngd åt frågan ”vad ska jag göra?”. Svaret har varit att arbeta ännu mer.
– För det är det jag tycker är roligt.
Ehrenbergs dagstidningsverksamhet och solcellsprojekt har pågått ett tag. Nytt på agendan är byggen av hyreshus och en alternativ bokmässa i Göteborg. ETC-rörelsen växer, med en vänsterpolitisk vision om en bättre värld som bas. Många lyfter fram Ehrenberg ensam, som den drivande kraften. Själv menar han att det som krävs är människor som går ihop och organiserar sig; stöd från andra är det effektivaste verktyget för att åstadkomma något.
– Utan stöd har erfarenheter, idéer, kraft eller arbetsförmåga ingen betydelse. Utan en rörelse, som består av människor som gillar något och frivilligt stöder det, kan ingen förändring ske.
Enorm glädje
Johan Ehrenberg växte upp i en sexbarnsfamilj i norra Skåne och kom till Stockholm som 16-årig tryckare, utan försänkningar i något etablissemang. Att han kunde förverkliga sina idéer och frihetsprojekt handlade om att de var flera som stöttade varandras idéer och organiserade sig genom att starta företag.
Men det skedde förstås i ett sammanhang präglat av 1970- och 80-talens frihets- och solidaritetsrörelser. Hur hade det gått om du var ung i dag?
– Jag tror att jag hade velat göra samma saker. Men fördelen på 70-talet var att då fanns inte en tanke på att jag skulle behöva amortera en etta för två och en halv miljon kronor i Stockholm för att ha någonstans att bo. Då fanns det en rivningslägenhet för varje ung människa. Och det var ingen katastrof att kasta sig in i ett projekt utan att ha ett jobb.
Han har kastat sig in i rätt många projekt nu, sedan han drog från Hässleholm till Stockholms kulturoch mediekretsar. Milstolparna i karriären har varit offentliga, både med- och motgångar. Vad gläds han mest åt att se tillbaka på?
– Det som gör mig gladast är att jag fortfarande har min stora kärlek, och vi träffades 1981. Det kan man inte jämföra med något annat.