Uppväxten med en dominant far och en fjär, ofta frånvarande mor, kom att prägla prins Charles. Och äktenskapet med prinsessan Diana var dödsdömt redan innan brudparet hade sagt ja.
Recension Prins Charles öde har varit att stå i skuggan – av sin mor drottning Elizabeth, av sin första hustru prinsessan Diana och av sin son prins William. Ändå har han skapat sin egen sfär och är berömd för att värna om estetik, arkitektur och giftfri
BIOGRAFI ● Sally Bedell Smith, Prince Charles, The passions and paradoxes of an impropable life, Penguin 2017.
Inför tjugoårsdagen av prinsessan Dianas död i augusti 1997 har hennes och prins Charles söner William och Harry gett intervjuer om livet efter en älskad mamma. I synnerhet prins Harry har varit frispråkig och vittnat om den tystnad som rådde efter Dianas död och om att det funnits stunder då han velat lämna det kungliga livet och bli en vanlig brittisk undersåte.
Prins Charles har förmodligen inte haft svårt att relatera till sina söner och deras upplevelser. Bristen på närhet och förtrolighet och känslan av att vara udda i en högljudd och sportig familj präglade hans barndom och uppväxt.
Engelsmän är inte kända för att pladdra om sina känslor och detta gäller i synnerhet kungligheterna.
En scen från den lille Charles liv etsar sig fast när man läser den nyutkomna biografin Prince Charles – the passions and paradoxes of an improbable life av Sally Bedell Smith.
Prins Charles var fem år och hans syster, prinsessan Anne, var tre år när deras föräldrar, drottning Elizabeth och prins Philip återvände hem efter att ha varit borta i ett halvt år. Vid återseendet med barnen böjde sig föräldrarna ner och skakade hand med dem. Att kramas och pussas ingick inte i drottningens och prins Philips uppfattning om normalt familjeumgänge.
I motsats till sina söner tvingades Charles dessutom att växa upp med känslan av att inte motsvara sina föräldrars förväntningar. Han var vek, rultig och ointresserad av sport. Dessutom var han godhjärtad, en egenskap prins Philip föraktade.
Redan som liten tyckte prinsen om att läsa, teckna och lyssna på musik. Anne var däremot en dotter i prins Philips smak – modig, utåtriktad, självsäker och hästgalen.
Internathelvetet
Prins Charles var bara nio år när han skickades till sitt första internat. Han var sjuk av hemlängtan, värdelös i cricket och ständigt retad för sina stora öron. De fyra åren var en ensam tid. Drottningmodern, prins Charles mormor, var den enda som förstod hur övergiven och olycklig prinsen var.
När Charles vid 13 års ålder skulle skickas till nästa internat förslog drottningmodern Eton men prins Philip hade andra planer. Philip insisterade på att skicka Charles till Gordonstoun, ett avlägset beläget internat i Skottland, känt för sin extremt tuffa atmosfär och hårda utbildning.
Prins Philip ansåg att sonen behövde en manlig uppfostran, präglad av pennalism och fysiska test. Drottningmodern försökte övertala drottning Elizabeth att inte böja sig men drottningen, som kanske ansåg att prins Philip måste få bestämma över något, böjde sig för sin man vilket hon inte borde ha gjort.
Under sina år på Gordonstoun utsattes prinsen för sadistisk mobbning. Han blev slagen, bands fast vid en tvättkorg och duschades med is-
kallt vatten och fick dagligen utstå gliringar.
En resa till Australien i slutskedet av studieperioden kom att bli en vändpunkt. Charles kom till ett land utan aristokrati och fick till sin förvåning uppleva känslan av att vara omtyckt. Dessutom lärde han sig älska naturen.
Jakten på en kvinna
I umgänget med kvinnor var prinsen länge blyg och tafatt. Hans fars morbror, Dickie Mountbatten, tog på sig denna del av prinsens uppfostran och uppmanade honom att ”så sin vildhavre så ofta han fick tillfälle till det”. Charles hann sällskapa med några passande damer och var förälskad men när han träffade Camilla Shand föll han pladask.
Hos Camilla hittade Charles det han drömt om – en glad, kramig, rättfram och oförställd kvinna. Hon älskade naturen och hon hånskrattade inte åt hans intressen – poesi, drama, klassisk musik och arkitektur.
Camilla Shand gav Charles det han hade saknat i sin egen familj – framför allt värme och närhet, skriver Sally Bedell Smith.
Det fanns två hinder för en bestående relation mellan Charles och Camilla. Dels var hon också förälskad i Andrew Parker-Bowles (som Charles syster Anne hade en relation med), dels ansågs Camilla olämplig som framtida drottning eftersom hon hade ett ”förflutet” vilket ska tydas som att hon hade haft pojkvänner före mötet med prins Charles.
Camilla gifte sig med sin Andrew och Charles blev gudfar till parets son Tom Parker-Bowles.
Och sökandet efter en hustru intensifierades. Charles öde var att försöka hitta en fästmö som var oskuld vilket innebar att han, vid det här laget hade han redan fyllt 30, måste leta bland betydligt yngre damer.
Misstaget
Diana Spencer var bara 16 år när hon och Charles möttes för första gången. Efter mötet lär Diana ha kommenterat att prinsen verkade förfärligt sorgsen. Detta var i slutet av 1970-talet då Charles och Camilla hade återupptagit sin relation, delvis på grund av att Andrew Parker-Bowles var notoriskt otrogen.
Hovet var inte roat och Diana Spencer, som kom från en högadlig familj, föreföll som ett utmärkt alternativ. Att hon saknade utbildning ansågs oviktigt, att hon var labil visste ingen.
Charles och Diana förlovade sig efter en handfull möten och utan att känna varandra. Charles gjorde det som förväntades av honom men han var inte kär.
”Är ni förälskade?” undrade en reporter då förlovningen offentliggjordes.
”Vad nu förälskelse innebär”, replikerade Charles.
Äktenskapet var dödsdömt redan innan paret sade ja vilket åtminstone prins Charles insåg. Hur kunde jag missta mig så, noterade prinsen i sin dagbok. Men Charles förstod också att det var otänkbart att bryta förlovningen – Diana hade i så fall varit stigmatiserad som kvinnan som inte dög åt den blivande kungen i resten av sitt liv.
Han var vek, rultig och ointresserad av sport. Dessutom var han godhjärtad, en egenskap prins Philip föraktade.
Paret bet alltså ihop och försökte. Boken svarar inte på frågan huruvida Charles verkligen tillbringade sin sista natt som ungkarl hos Camilla Parker-Bowles vilket har antytts men klart är att äktenskapet var olyckligt från början och att smekmånaden var miserabel. Prinsen och hans prinsessa var för olika – han en sökare med intellektuella intressen, hon praktiskt lagd, barnslig och överspänd.
Dianas labila humör skiftade mellan raseri och gråtattacker när paret var på tumanhand. Hon slog sin man i huvudet när han knäböjde för att läsa aftonbön och hånade honom för hans kulturella hobbyer. Dessutom utvecklade hon bulimi.
Däremot var Diana skicklig på att lysa i offentligheten. Hon kunde vara intagande när kamerorna snurrade och hon var genuint intresserad av dem som hade det svårt – aidssjuka och hemlösa bland annat.
Men inte ens sönerna William, född 1982, och Harry, född 1984, kunde rädda äktenskapet. Efter ihärdiga rykten om att Charles och Camilla Parker-Bowles åter hade en relation och att Diana tröstade sig med James Hewitt separerade prinsen och prinsessan av Wales. Året var 1992 – samma år som av drottning Elizabeth döpts till annus horribilis.
Under åren som följde blev Diana allt skickligare på att bygga upp sin image av empati. Dessutom fick hon berättigad erkänsla för sin kamp mot landminor. Men när hon i den berömda tv-intervjun 1995 förklarade att Charles inte skulle räcka till som kung var drottning Elizabeths mått rågat. Skilsmässoförhandlingarna inleddes omedelbart och skilsmässan var ett faktum samma år.
Tragedin i Paris
Diana, prinsessa av Wales, avled i sviterna av en våldsam bilkrasch i Paris den 31 augusti 1997. Begravningen direktsändes i tv och följdes av en miljard tittare världen över.
Dianas söner, femtonårige William och snart trettonårige Harry vandrade med sänkta huvuden bakom sin mors kista, tillsammans med sin far, prins Charles, sin farfar, prins Philip och sin morbror Charles Spencer.
43 medlemmar av den kungliga familjen deltog i begravningsgudstjänsten, Elton John sjöng Candle in the Wind och sörjande britter kantade Londons gator.
I sitt tal i kyrkan krävde Charles Spencer att systern inte skulle helgonförklaras, vilket inte heller har skett.
För prins Charles innebar Dianas död paradoxalt nog att han, trots sorgen, äntligen blev fri. I umgänget med sönerna slapp han att ständigt bli jämförd med sin lyskraftiga ex-hustru och britterna upptäckte att de tre trivdes bra ihop.
Som uppfostrare tycks dock både Charles och Diana ha avskytt disciplin. Prins William har i en intervju berättat hur hans farmor, inte fadern, i raseri kom utrusande när han och en av kusinerna härjade med en bil utanför hennes arbetsrum.
Camilla blir hertiginna
Under tiden pågick förberedelserna för att introducera Camilla ParkerBowles som Charles livskamrat. Paret uppträdde första gången som ett par 1999 och visade sig därefter regelbundet. Britterna fick vänja sig i flera år och Camillas popularitet ökade långsamt men säkert.
I april 2005, mer än fyrtio år efter att de lärt känna varandra, fick de äntligen gifta sig. Av hänsyn till Diana och hennes söner tituleras Camilla hertiginna av Cornwall och inte prinsessa av Wales. Oklart är om hon kommer att tituleras drottning den dag Charles ärver tronen.
Det kan dröja länge än. Drottning Elizabeth fyllde 91 år i april men visar inga tecken på att tackla av. Planerna inför ett kommande tronskifte är dock detaljerade och går under kodnamnet The Bridge.
Prins Charles har varit tronföljare i 65 år, ett rekord som lär bli svårslaget.
Den stora utmaningen för Charles den dag han äntligen får bli kung är att bli lika populär som sin mor. Elizabeth är älskad bland annat för att hon är vanlig och gillar hästar, hundar, gin & tonic och geranier. Jämfört med sin mor är Charles en elitist och det är inte lika omhuldat bland rojalisterna.